samt att alla människor från prins Kristian till den lägste tjänstemannen voro illasinnade och falska, hvarför man måste vara på sin vakt; kvinnfolken hade i synnerhet blifvit uppretade emot Sverige utaf prinsen, som kysser dem på kinderna och är på förtrolig fot (»bras dessus, bras dessous») med dem så väl som med karlarne, tillsammans med hvilka han dricker och röker. Gud beskydde våra båda prinsar! Jag har skickat en kurir för att meddela kungen och kronprinsen detta mitt samtal. Kungen är fortfarande bestämd att gå
nödvändigt att söka åstadkomma de bada rikenas förening, men han hemlighöll ingalunda för grefve Essen, att, såvida det vore möjligt för landet att bevara sitt oberoende, så önskade han det lifligt, men då han verkligen fruktade, att detta vore omöjligt, ansåg han, att föreningen törhända skulle blifva det enda medlet att rädda riket från fullständig undergång. Grefve Jarlsberg försäkrade äfven helt uppriktigt, att om han än måste medgifva, att konungen af Danmark väl kunde hafva rättighet att lösa norrmannen från den ed, som de svurit honom, ansåg han likväl, att dessa sedan måste hafva full rätt att själfva välja sin konung. Han kunde visserligen afstå från Norge, men han kunde ingalunda, då detta aldrig hade varit en dansk provins, utan nationens eget samtycke utnämna sin efterträdare. — — — Visserligen föreföll grefve Jarlsberg, som om han ingenting hade emot att blifva svensk undersåte, men många trodde dock, att han såsom alla andra danskar var opålitlig och i själfva verket tillgifven den dynasti, som sitter på Danmarks tron. Fastän visserligen icke grefve Essen ansåg sig kunna lita så särdeles mycket på hans löfte, hoppades han dock, att han skulle kunna lyckas till slut öfverbevisa honom, som föreföll att vara en klok man, om den rättmätiga saken lika väl som han redan lyckats öfvertyga så många okunniga bönder. Vid sin afresa lofvade grefve Jarlsberg slutligen att arbeta för Sveriges sak och försäkrade till och med, att han ingalunda betviflade, att Norge och Sverige en gång i tiden skulle komma att tillsammans bilda ett rike, men att man nog finge hafva tålamod.
I det förut anförda brefvet, som konungen skrifvit till drottningen den 29 juli, yttrar han: — — — »Hvad han (Unger) yttrat om Wedel är motsatsen till verkliga förhållandet, han har råkat i onåd hos prinsen samt dragit sig tillbaka till sin egendom och tager efter hvad man sagt mig icke någon som helst del uti kriget.»
