Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
89
VIII.
Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.
Uddevalla den 8 augusti 1814.
Allting går förträffligt. Jag berättade eder i mitt senaste bref, att Fredriksstad och Kongsten hade gifvit sig och att Kragerö blifvit intaget. Där fanns en liten fästning kallad Hut, som icke gjorde stort motstånd. Det förefaller verkligen otroligt, att Kongsten hade hundra kanoner och lifsmedel för sex veckor; där funnos dessutom flera kanoner, som kommendanten icke hade låtit sätta upp på vallarna. Kragerö angreps den 3 genom att anfall gjordes på tre sidor. Den 4 gaf sig Kongsten, som hade 2,000 mans garnison.[1] Fredrikshald blef bombarderadt, då det ej ville
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad: Man torde med skäl kunna förvåna sig öfver att kommendanten på denna fästning (Kongsten) öfvergaf densamma, då han ännu hade stora möjligheter att kunna försvara sig, men han blef lämnad i sticket af sina egna trupper. Kronprinsen hade användt klingande skäl och hade med guld lyckats köpa garnisonen, soldater och underofficerare. Kanhända hade äfven några officerare fått stora belöningar eller åtminstone löfte om sådana, för att de skulle öfverlämna staden, hvilket man visserligen ej från början kände men snart fick anledning att misstänka. Det var det enda sättet att kunna undvika ett förödande krig, och man handlade på samma sätt på flera andra ställen. Kommendanten sväfvade i fullkomlig okunnighet om hvad som försiggick och vägrade bestämdt att kapitulera, men då han fann sig vara öfvergifven och en afdelning kanonslupar under befäl af major Trolle samtidigt begynt att beskjuta platsen, nödgades han att fatta sitt beslut. Oaktadt man försökt att så mycket som möjligt skona staden, hade den likväl blifvit ganska mycket skadad. Kronprinsen hade nätt och jämt kommit fram till dess grannskap, då den kapitulerade.
