Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
gifva sig på anmodan. Kronprinsen lät kasta glödgade kulor in uti fästningen, man önskade skona staden och anmodade denna att gifva sig,[1] men kommendanten herr Ohme, en elak gammal man, vägrade. Man kastade bomber, som föllo ned på det hus, som tillhörde herr Tank, hvaröfver denne blef uppskrämd, och beslöt att tillsammans med en präst vid namn Hount såsom deputation från staden uppvakta kronprinsen för att begära förskoning för densamma. Kronprinsen gjorde först herr Tank skarpa förebråelser men afsände därefter honom och prästen till prins Kristian för att tala förnuft med denne.[2] Staden har
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: Kronprinsen lämnade en kår för att belägra Fredrikshald under befäl af artillerigeneralen herr de Suremain, som var en mycket framstående artilleriofficer, fransman till börden; han hade uti detta vapen länge tjänat sitt fosterland och kom till Sverige vid emigrationen samt har anseende att vara en skicklig militär.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: ... Uti Fredrikshald, hvilken stad man hade börjat att bombardera, fanns en borgare, herr Tank, hvilken af den såkallade konungen hade blifvit utnämnd till statsråd men hade öfvergifvit honom, när svenskarne närmade sig Fredrikshald, emedan han önskade kunna rädda sin egendom, ty han var en mycket förmögen man. Sedan några fönsterrutor blifvit förstörda uti hans hus, beslöt han sig för att tillsammans med en präst vid namn Hount uppsöka kronprinsen för att begära förskoning för staden. Prästen tycktes vara en hedersman, hvaremot herr Tank föreföll att vara mindre pålitlig. Kronprinsen lyckades dock att vinna ett visst inflytande öfver honom, antingen det skedde genom att skrämma honom eller möjligen genom att gifva honom några löften. Sedan kronprinsen förmanat dem, lät han dem svära konungen trohetsed, hvarefter borgerskapet uti Fredrikshald allmänt följde deras exempel. Polismästaren uti staden, en herr Dahl, som ansågs vara svensksinnad, hjälpte kronprinsen att öfvertala stadens invånare, men ehuruväl dessa frivilligt gåfvo med sig, hade detta icke något inflytande på garnisonen i fästningen Fredrikssten, hvilken är byggd på en klippa och därför syntes vara nästan ointaglig. Karl XII hade ju redan på sin tid misslyckats framför densamma. Hans död kom då såsom ett hinder, för
