Sida:Sveriges Gamla Lagar II (1830).pdf/10

IIII

1. w brukas för vu, uv eller uvu:

   arwm, awnd, gaw, halw, hwruit, wlte, wnnin, huwþ, hwuþ, hwzs.

   uv, vu, för u:

   uvar, Vuill, Uvill.

   z för þ:

   uighz, uizærlax.

   Bokstäfver fördublas:

   dyll, skill, þræll, barnna, hannum, kunnung, næmnna, huarr, kærre, eþsins, gozssit, laghssaghu, attær, böttins, lattær.

   Enkla bokstäfver för dubla:

   anar, klokara, mana, nata, uære.

   Utom den mängd af uteslutningar af bokstäfver, hvilken till större delen, såsom förut är anmärkt, upkommit genom skriffel, förekommer det ofta här, likasom i handskrifterna af Vestgötalagen^[1], att, då likljudande bokstäfver eller stafvelser i två ord sammanstöta, endera af dem uteslutes:

   ma(a)rui, KrB. 7: 1. not. 70. þa (a), KrB. 27: pr; Vaþ. 32: 4 &c. ælla (a), Eþs. 3: pr; Vaþ. 8: 2. su(a) at, ES. 4: 1. aghi (i), Vaþ. 24: 2. san(t) þær, GB. 19. hua(t) þæt, ÆB. 3: 1. huar(t) taka, BB. 28: pr. þær (ær), Eþs. 29. not. 60; ES. 7. næstær (ær), GB. 4: pr; 9: pr. hældær (ær), ÆB. 10: 4. laghlystær (ær), BB. 50. (æn) ændakarla, BB. 1: 4. flerum (um), RB. 21: 1. hyndzsim(a) manzs (?), BB. ind. 51.

   Pron. han (honom) sammandrages stundom med det föregående ordet:

   kiplaran, bindran, Vaþ. 31: 2. sean, RB. 14: pr. firin, DrB. 14: 6.

   En grammatikalisk egenhet, som förekommer på flera ställen i denna och de öfriga handskrifterna af ÖGL.,

stundom märkt med en ofvanför satt stjerna (+), ehuru han sedan glömt att rätta dem. Se not. 35. sid. 47; not. 67. s. 180.

1. Se VGL. föret. sid. VII, X, XII, XX.