brukas þ; dock förekommer i dess ställe några gånger dh i slutet af ord. Ingenstädes förekommer q, utan i dess ställe k. Bokstafven n är ej sällan i slutet af ord märkt med en apostroph (’), hvilken är utan betydelse[1]. Af skiljetecken, hvilka här, likasom i andra gamla handskrifter, ej alltid äro satta på det mest passande ställe[2], brukas punkt och colon; på ett enda ställe (Vaþ. ind. 7.), comma. Vid slutet af hvart lägg (qvatern) finnas custoder. En senare hand af 16:de århundradet har öfverst på bladen skrifvit Balkarnes titlar[3], och bredvid texten i kanten tillagt korta anmärkningar angående textens innehåll[4]. Utom den betydliga mängd af skriffel, som denna handskrift innehåller, och hvilka oftast bestå deruti, att bokstäfver blifvit uteslutne, hvarigenom ej sällan flera ord blifvit sammandragna till ett[5] — samt de i gamla handskrifter vanligen förekommande omväxlingar, t. ex. af a och æ, o och ö; vilja vi blott anmärka: att r ofta utelemnas i slutet af orden, t. ex.
- drængia, delu, eþa, flokka, saki, salu, þe, þiuua, ænda, öra
- ↑ T.ex. sin’, KrB. ind. 31. (se Tab. I.) spæn’, KrB. 2. han’ in’, KrB. 9.
- ↑ T. ex. til lagha soknir. i stället för til. lagha soknir &c. RB. 3: 1. bor. haui &c. för bor haui. BB. 28: pr.
- ↑ KrB. har han kallat Kyrckio Balken; ES. och VinsB. har han gifvit den gemensamma titlen: Köpmåla Balker.
- ↑ T. ex. vid KrB. ind. 11—13: Om altarelägi — dör wägfarande mann — Om Tiende icke bliffuer framförd, och om biscopz nempnd.
- ↑ Se t. ex. not. 100. sid. 8; not. 80. s. 19; not. 53. s. 22; not. 19. s. 24; nott. 21, 26. s. 46. &c. Misskrifna ord har skrifvaren
