till SkL. hörande handskrifter förekommande Danska ord, t. ex. afpæle, afsticke, afverge, bage, baghere, befale &c., äro här förbigångna, enär det icke synts lämpligt eller nödigt att i denna ordbok upptaga nyare Danska ord, som blifvit tillräckligen förklarade i glossariet till SkL. Ordens bemärkelser äro här stundom annorlunda bestämda än i glossarierna, hvilket väl icke kan föranleda någon förvillelse, enär det för hvar och en bör vara klart att jag här meddelat de tydningar jag nu ansett vara de riktigaste, om de ock i någon mån afvikit från hvad jag förr ytrat. I allmänhet har jag nu, likasom förr, följt den grundsats, att icke alltför mycket sönderstycka ordens bemärkelser för all få dem att passa i alla sammanhang — ett förfarande som, i stället för att göra det möjligt att likasom med ett mekaniskt handgrepp kunna utan eftertanke genast i högen af de uppräknade bemärkelserna med säkerhet träffa den, som tillhör hvart särskildt ställe, förorsakar mera besvär och förvirring än åstadkommer gagn, då det medför den verkan som uttryckes med det bekanta ordspråket, att man icke ser skogen för trän. Ett sådant öfverdrifvet mångfaldigande af ordens bemärkelser i en ordbok är ock i sig själft oriktigt, och grundar sig till en del på en falsk åsigt af saken. Då orden verkligen i sig själfva hafva bestämdt olika bemärkelser, som ej kunna förblandas utan att mistydning eller omening skall uppkomma, så måste dessa bemärkelser åtskiljas; men om man går utöfver denna gräns, invecklar man sig i finheter, hvarigenom man tillskapar bemärkelser, som orden hvarken hafva eller kunna hafva, och slutligen kommer så långt, att all vidare framgång på denna väg för uppnående af det föresatta målet blir omöjlig. Väl brukas, som sagdt är, många ord i flera olika bemärkelser, som tydligen ligga i själfva orden, och därför kunna och måste åtskiljas; men som inte språk är så rikt, att dess ordförråd räckt till att med de bestämdt olika bemärkelser orden kunnat antaga, uttrycka den oändliga mångfald af tankar, för hvilka man allt mera kommit i behof af uttryck i språket, så har man nödgats tillgripa det jämförelsevis fattiga ordförrådet som man hade att tillgå, och begagna mindre passande ord, i synnerhet verber och prepositioner, så godt man kunde, för att med dem göra sig begriplig. Som nu detta i det ena språket tillgick på ett sätt och i det andra på ett annat, så uppkommo i de särskilda språken denna oräkneliga mängd af egna talesätt (idiotismer), hvilkas mening man väl kan förstå, och hvilkas uppkomst till en del kan historiskt förklaras, men hvilka det dock är omöjligt att ordagrannt öfversätta från ett språk till hvilket annat språk som hälst; också är det i sådana talesätt ofta mycket svårt att förklara hvad hvart ord för sig skulle betyda, om ock ett barn mycket väl förstår meningen af talesättet i det hela. Man ser således att det måste finnas en gräns, utöfver hvilken uppställandet af särskilda bemärkelser ej må gå, då det ej är möjligt att uppräkna den massa af olika bemärkelser som annars skulle tilläggas en mängd ord, eller ens att utgrunda dem, eller egentligen att uppdikta den mängd af särskilda bemärkelser, som i själfva verket aldrig funnits. Här gifves ingen annan utväg än att från uppställandet af de verkligen särskilda bemärkelserna öfvergå till framställning af fraseologien, då de särskilda talesätten anföras och förklaras under de bemärkelser af hufvudordet, dit de