öfversättning, ett verkligt studium ej kan utföras, om ej hvar och en läsare skall för sitt behof, så godt ske kan, göra ändlösa och tidsödande men dock för ändamålet icke tillräckliga eller för honom själf tillfredsställande anteckningar, i saknad af det som utgifvaren hade bort göra, och äfven hade gjort om han hade därtill haft nödig skicklighet och ej velat spara sig besväret. För att nu icke för öfrigt tala om de nya editioner af gamla lagar, hvilka, såsom Norges gamle love och Finsens edition af den Isländska Grágás, äro alldeles utan glossarier, må endast anmärkas att de lageditioner hvilka, såsom de Köpenhamnska editionerna af Magnus Lagab. GulL. tryckt 1817, och af Grágás 1829, äro försedda med glossarier utan hänvisning till de ställen där de upptagna orden förekomma, hafva, i afseende på en sådan bifogad hjälpreda, om den ock annars vore af verkligt värde, för ett grundligt studium af lagarne vida mindre företräde än man kunde tro, för de editioner som alldeles sakna glossarier, enär den som ville i en af dessa eller dylika editioner efterse ett visst ord, väl kunde i glossariet se att det måste finnas någonstädes i lagboken, men ej finge veta hvar han skulle söka det; den åter, som studerade själfva lagen, och ville angående ett visst ord söka upplysning i glossariet, finge väl där veta hvilken eller hvilka bemärkelser författaren funnit för godt att tilldela ordet, men genom frånvaron af citater vore han utestängd från möjligheten att själf efterse ordet och jämföra dess bemärkelser på andra ställen där det möjligen kunde förekomma, om han ej skulle underkasta sig det arbetet, att för hvart sådant ord genomsöka hela lagboken, eller ock, såsom förut är sagdt, i förväg genom fullständiga anteckningar själf fylla den brist i glossariet, som dess författare ej kunnat eller velat inse; vid ord, där i glossariet flera bemärkelser uppräknas, men icke tillkännagifves hvar dessa olika bemärkelser förekomma, blefve den läsare, som i denna del med skäl väntade sig vägledning af författarens insigt, i sitt hopp alldeles bedragen. — Angående de ur de gamla texterna i denna ordbok anförda orden bör för öfrigt anmärkas att den i handskrifterna förekommande orthografi, hvilken äfven i samma handskrift ofta är mycket omväxlande, ej kunnat strängt följas, emedan en större likformighet i stafsättet varit oumbärlig i en ordbok. Äfven mällan de ur de särskilda lagarne anförda orden hade jag velat i detta hänseende, så vidt möjligt varit, iakttaga någon öfverensstämmelse; men jag fann snart att det som i denna del kunde göras, blefve obetydligt, emedan olikheten i orthografien i de särskilda lagarne, och äfven i handskrifterna af samma lag, är så stor, att ändringar i denna del lätt kunde göra mera skada än gagn. Det behöfver knappt såsom exempel anmärkas huru olämpligt det vore att vilja bringa Skånelagens orthografi till öfverensstämmelse med de öfriga lagarnes; och att drifva ett sådant jämkande ända till ändrande af de grammatikaliska formerna, vore en uppenbar förfalskning. Ett ögonkast på språket i Gotlandslagen är tillräckligt att visa att ett dylikt försök med denna lag vore orimligt. Det är ock klart, att äfven där ej annars är en betydlig olikhet mällan språket i några lagar, det ej vore möjligt att till öfverensstämmelse i orthografien bringa språket i lagar och handskrifter af så olika ålder som de äldsta och yngsta af dem, som äro upptagna i denna samling. För
