åstadkomma, här genom framläggande af tillräckliga prof, ådagalägga det nu anmärkta förhållandet. För att i någon mån förklara huru en inom ett visst område fördelaktigt känd författare kommit att för allmänheten framträda med ett, hvad Skånelagen angår — ty hvad det öfriga beträffar har jag ingen anledning att därom ytra mig — så alldeles underhaltigt arbete, må först anmärkas att förf:n, född i Husum år 1802, var praktisk ämbetsman i Slesvig, under hvilken tid han utgaf några skrifter rörande Slesvigs lagar; sedan hans praktiska verksamhet år 1864, då han var President i Slesvigska Appellationsrätten, blifvit afbruten, flyttade han till Köpenhamn, där han, för att på ålderdomen hafva någon sysselsättning, vände sin uppmärksamhet åt Danmarks äldre lagar, i afsigt att utarbeta den Danska Retshistorie hvarom nu är fråga; sedan denna ofvannämnda år hade utkommit, afgick förf:n med döden år 1876, då en del af mitt närvarande arbete med några däri införda anmärkningar mot Stemann redan var tryckt. Att Stemann insåg att för hans tillämnade arbete erfordrades ”begagnande af de mångfaldiga senare undersökningarne och upplysningarne, i synnerhet de nyare editionerna icke allenast af de Danska, utan äfven af de Norska och Svenska lagböckerna m. m.”, borde man väl förmoda, om han än icke hade själf anmärkt detta i sitt förord. Då Skånelagen är en så utomordentligt vigtig källa för kunskapen om Danmarks laghistoria, skulle man därför hafva väntat att i Stemanns arbete finna bevis på ett omsorgsfullt begagnande af den redan år 1859, och således långt förr än ifrågavarande arbete var påbegyndt, i Lund tryckta editionen af nämnda lag. Men tvärtom; man finner att förf:n högst vårdslöst och utan eftertanke läst en del af eller åtminstone blädrat i företalet till denna edition; och om allt hvad det därvid fogade glossariet inehåller i strid mot de försök till Skånelagens och äfven andra Danska lagars tolkning som förut hade blifvit gjorda af Danska författare, har han, såsom öfverallt är uppenbart, icke tagit ringaste kännedom. Han har således hvarken godkänt eller bestridt det nya som han hade funnit eller kunnat finna i denna edition, utan endast ignorerat det, hvilket visserligen var det beqvämaste, och lätt kan förklaras af bristande lust och förmåga hos den gamle mannen att tänka sig in i åsigter, som för honom voro alldeles främmande, och som skulle bringa oreda i en stor del af det, som han från ungdomen hade varit van att hålla för sannt; åtminstone bör man, såsom ett slags ursäkt, häldre antaga en sådan, ehuru svag, förklaringsgrund, än att förf:n skulle hafva af en förvänd patriotism till förment ära för hans fädernesland, och i tanke att därmed behaga sina landsmän, på ett sätt som i alla kunniga läsares omdöme endast kunde nedsätta honom själf, satt sig öfver en främmande författares arbete inom den Danska rättsvetenskapens område. Såsom prof på förf:ns, uppgifter angående de Svenska lagarne, och i synnerhet beträffande Skånelagen och dennas nyaste edition, må, i den ordning dessa prof i boken förekomma, anföras följande: Sid. 8 not. 1. Samlingen af Sveriges gamla lagar säges utgöra 10 band, tryckta i Stockholm 1827-1860; samlingen utgjorde dock, som bekant är, 12 band, af hvilka endast de 3 första voro tryckta i Stockholm, inte är tryckt 1860, men det sista 1869, således två år förr än Stemanns bok utkom. Sidd. 17, 18 säges att en handskrift af SkL.