från gården kommer ut. — Haper, eller såsom det här kallas, hapi; här anförs att håpe skall vara ett Småländskt ord, och betyda det samma som det Östgötska hump. Med förbigående af de förmenta bevisen att ordet haper i ÖGL. skall vara hämtadt från Småland, må här blott hänvisas till det som i ordboken är anmärkt vid detta ord. — Hell skall betyda stengolf i en kyrka. — Hun skall antingen vara skriffel för huv, eller den bestämda formen af nämnda ord; den senare förklaringen är redan såsom oriktig anmärkt i gloss. vid GotlL. — Þangbrækka, Kiol-, Kul- och Kullsvarf, om dessa ord se Bihanget. — Koppofunder; att detta ord betyder fynd af en bisvärm, som redan satt sig i en ihålig trästamm, är klart, då stadgandet just angår eganderätten till stocken; men denne förf. finner ”koppa påtagligen vara det nu brukliga ordet kupa”. Den ihåliga trästammen skulle således hafva fått detta namn af de på en senare tid inrättade och af sin kupiga form benämnda bikuporna. — Kuska; att öfversätta detta ord med nödga skall vara ”alltför mildt”; häldre tvinga, hvartill man ”ledes” af talesättet ”köra någon till det eller det, hvilket otvifvelaktigt är det samma som kuska” &c.; ett påstående som dock otvifvelaktigt är alldeles ogrundadt. — Mulslaghu man; detta ord är anfördt efter ÖGL., såsom det läses i den äldsta handskriften, hvaremot i tre andra hss. af samma lag står muslaghu man. Förf:n, som ”ej förtviflat om” att kunna i en mångordig afhandling förklara ordets betydelse ”till läsarens belåtenhet”, antager, såsom det synes, på fullt allvar att ordets första del kommer af mule, som är det ”bekanta namnet på nötkreaturens mun”, men ”därjämte tidigt fick den figurliga betydelsen af boskap i gemen”, hvilken bemärkelse ännu skall finnas qvar i ordet mulbete; ”mulslagu man betyder alltså en man som är i lag med boskapen”. Nu har förf:n icke vetat att ordet förekommer äfven i GotlL., till hvars gloss. han hade kunnat få hänvisning i Index addendorum vid ChrLL., då han hade kunnat komma att tänka både på ordets verkliga bemärkelse, och därpå att läsarten muslaghu eller muslegu man är den rätta, utan att han därigenom hade varit förhindrad att ”till läsarens belåtenhet” utgrunda en till denna läsart passande ny härledning af ordet. Hvad hade då varit naturligare än att ordet ”alltså betyder en man som är i lag med” mössen? — Þværa værknaþer; betydelsen af detta ords första del har förf:n sökt att med många, visserligen till största delen öfverflödiga och onyttiga ord utreda på 6 sidor, hvarom det, till ett godt slut på denna redogörelse, må vara nog att anmärka att der langen rede kurzer sinn är att þværa skall vara samma ord som det Tyska schwer. — Den nu meddelade redogörelsen för dessa ”bidrag” torde, ehuru korrt, vara tillräcklig för att kunna sluta till hvad ljus där är att hämta, i synnerhet då härmed jämföras de förutnämnda artiklarne i Bihanget.
I det af Danske Kammarherren Chr. L. E. Stemann utgifna arbete: Den Danske retshistorie indtil Christian V:s lov, Köpenhamn 1871, finnes naturligtvis mycket som angår Skånelagen, men detta är så fullt af oriktiga uppgifter och gamla nu upprepade, ehuru längesedan vederlagda mistydningar af ställen i nämnda lag, att jag ej kunnat undgå att till förekommande, så vidt möjligt varit, af den skada som ett sådant förfarande annars skulle
