kända brefvet af den 23 April 1352 blifvit åberopadt; och hvad det äfven af mig anförda 1354 års bref beträffar, skulle, om den där omtalade gåfvan af Sitzælia Glysings dotter verkligen skett den 25 Mars 1350, orden i nämnda bref: för æn the nyo (lagh) gavos ælla lystes, syfta på tiden då den nya lagen ”lystes” i Östergötland; men att detta lysande ej betydde det samma som stadfästelse, har jag bevisat af det som i stadfästelserna på Upl. och SMLL:ne säges, att dessa lagar hade blifvit lysta på tinget (SML. på många landsting) inan de erhöllo Kongl. stadfästelse; sålunda kunde MELL. hafva blifvit lyst i Örebro 1347 då fråga var om dess antagande öfver hela riket, och sedan, då saken där hade mött motstånd, i början af 1350-talet i Östergötland, utan att däraf följer att den då eller någonsin blifvit formligen stadfästad, men också utan att i vidrigt fall sådant hindrade att lagen kunde blifva af folket antagen i det ena landskapet förr och i det andra senare. Det är således helt naturligt att Fru Sitzælia år 1350 förfor med sin gåfva enligt gamla lagen, om den nya först ett par år därefter blef ”lyst” och antagen i Östergötland, hvilket åter icke hindrade att den nya lagen redan 3 år förut (1347) hade blifvit i Örebro förgäfves föreslagen till antagande öfver hela riket. Hvad den Kongl. stadfästelsen beträffar har jag anmärkt att frågan därom ”på långt när icke är af den vigt, som det efter närvarande tids begrepp kan synas”[1], hvarför jag icke häller anser det löna mödan att vidare härom tvista förr än klarare bevis än hittills finnas, blifvit kända.
I anledning af det som i företalet till GotlL. är sagdt om de vid nämnda lag fogade historiska berättelsernas ålder, må anmärkas att H. Hildebrand, Svenska folket under hednatiden, 2:a uppl. s. 192, påstår att denna saga ”måste anses vara alldeles ohistorisk”. Att det som i början förmäles om öns första bebyggande är en i poetisk eller mythisk drägt klädd tradition, är lika klart som att det samma måste sägas om berättelser angående andra folks äldsta historia, t. ex. Sturlusons Ynglinga-saga; men att de Gotländska berättelserna i det hela äro fullt tillförlitliga, därpå är den ännu så kallade Thorsborgen[2] — denna minnesvård från den aflägsna fornåldren, med hvilken säkerligen inte annat fornminne i vårt land kan mäta sig — ett vitne som ej skall kunna jäfvas eller förstummas så länge den i så många afseenden märkvärdiga ön finnes och icke genom våldsamma naturskakningar förlorat sitt nuvarande utseende; och att namnet Þielvar, som genom traditionen blifvit bevaradt åt efterverlden, tillhört en af öns äldste inbyggare, möjligen den där inkomna folkstammens (Gutarnes) anförare, finnes inte rimligt skäl att bestrida, och kan vida tryggare antagas som sannt, än att Anglernas och Sachsarnes anförare i Britannien hetat Hengist och Horsa. Att den af Hadorph omtalade runstenen (Lilj. N:r 1115) anses vara en ”förfalskning”, därtill finnes icke häller något giltigt skäl. Om alla runstenar skulle förklaras vara falska, som ej kunnat med säkerhet läsas, eller annars kunde finnas ”betänkliga i språkligt afseende”, eller efter århundradens förlopp ej kunnat igenfinnas, komme
