utan tvifvel ganska många af de på 1600-talet omtalade runstenar, visserligen till måttlig skada, att såsom odugligt gods afföras ur räkningen.
F. Widmarks skrift: Valda stycken ur Sveriges gamla lagar öfversatta och förklarade, Uppsala 1864, och H. Hjärnes, Om den fornsvenska nämnden enligt Landskaps-, Stads- och Landslagarne, Uppsala 1872, böra icke alldeles med tystnad här förbigås; men jag har funnit mig nödsakad att i ordboken på flera ställen så mycket ytra mig om båda dessa skrifter, i synnerhet den senare, att det kan vara tillräckligt att här endast nämna dem.
I en af A. N. Hammar utgifven disputation Om kyrkan i Skåne under katholicismen, Lund 1868, anmärkes s. 84 not. 1, i anledning af O. Nielsens oriktiga uppgift angående K. Erik Glippings förordning[1], ”den besynnerligheten, att man i Danmark icke synes vilja taga notis om Schlyters ed. af SkL.” .. nämnda förordning ”är dock tryckt hos Schlyter, och af gloss. under hæræzs kirkiæ kunna interessanta upplysningar vinnas”. Jag har dock ej haft skäl att beklaga mig öfver ett sådant förhållande af någon Dansk jurist som förstått att bedömma mina arbeten; och värdet af ifrågavarande edition har ”från Dansk sida” föranledt ett särskildt utmärkt erkännande, hvarom jag icke hade velat här erinra, om jag ej i anledning af nämnda beskyllning mot Danmark hade ansett rättvisan fordra det. Hvad Nielsens mistag beträffar, är jag öfvertygad därom, att det härledt sig därifrån, att min edition af SkL. var honom alldeles obekant, hvilket väl kan ursäktas en utländsk författare som icke är jurist. Mera anmärkningsvärdt är det beqväma sätt, hvarpå en Dansk jurist, Chr. L. E. Stemann, ådagalagt den i högsta måtto ytliga ”notis” han tagit af nämnda edition, såsom jag anmärkt i det föregående s. XII-XVI, där jag ock sagt hvad som kunnat sägas till någon ursäkt för ett annars visserligen oförsvarligt sätt att gå till väga. En annan Dansk jurist, C. F. Normann, har i disp. De jure repræsentationis, Köpenh. 1828 s. 47, begålt ett fel, något liknande det ofvannämnda af Nielsen, då han föregifver att ett ställe i VGL., som Stjernhjelms ed. upptager i ArfB. 1:2,3, detta ”legis membrum tam singulare” ej finnes i den codex som Collin och Schlyter hafva följt; men det som har kunnat sägas till ursäkt för Nielsen, gäller icke för Normann, som gjort sig skyldig till en grof slarfaktighet då han, som kände den nya editionen af nämnda lag, ännu kunde citera Stjernhjelms edition, således utan att hafva tagit kännedom af den underrättelse om beskaffenheten af nämnda edition, som i företalet hade blifvit på ett ganska begripligt sätt meddelad — utan att veta annat än att de nye utgifvarne ej känt eller ej ordentligt begagnat den handskrift som Stjernhjelm hade följt, och utan att veta af de hänvisningar från den gamla editionen till de motsvarande ställena i den nya, som finnas i den senare s. 583 o. f., där han hade kunnat genast finna det ifrågavarande stället, som ock J. E. Larsen anmärkt i en recension af Normanns afhandling; se hans Saml. skr. II. afd. 3. bd. s. 290. Ehuru klandervärdt de två sistnämnde författarnes nu anmärkta förhållande är, har jag icke däri funnit något mot mig förolämpande, eller något som kan jämföras med
- ↑ Se ordboken o. hæræzs kirkiæ.
