sig att ett urskiljande af ett mer eller mindre riktigt uttal måste ega rum, och detta urskiljande måste hafva en annan grund än ett löst godtycke, så kan man ej undgå att erkänna att till grund för själfva uttalet ligger något, som därför ock måste vara en djupare grund för skriften än det brokiga och vacklande uttalet ensamt. Den på en sådan säker grund bygda verkliga rättskrifningen blefve då i stället för en tjenarinna, som måste tanklöst härma uttalet, en herskarinna, som egde magt att ordna och styra det efter vissa i språkets hela organism liggande grunder, och att göra det organiska sammanhanget åskådligt för ögat, hvarförutan skriften skulle, såsom en blott härmning af olika ljud, förmörka det, som hon borde göra för ögat klart, och lemna uttalet allt det själfsvåld, hvartill det är benäget. En herskarinna öfver uttalet är också i sanning hvad en rättstafning, som förtjenar detta namn, alltid blir och bör blifva; att orthografien kan rätt utöfva denna magt öfver uttalet, är också mycket vigtigare än hvad hon såsom uttalets tjenarinna förmår uträtta till bestämmande af de tecken, hvarmed, utan afseende på nämnda djupare grunder, det ena eller andra ljudet i allmänhet bör åskådliggöras — frågor, hvilka i själfva verket endast så vida äro af vigt, som därpå i någon mån beror orthografiens magt att befordra reda i språket och renhet i dess uttal. Ett sådant orthografiens högre ändamål skulle, långt ifrån att befrämjas, tvärtom motverkas genom att fasthålla den fonetiska grundsatsen om ej som det enda, hvarefter rättstafningen hade att rätta sig, dock som en mycket öfverlägsen magtegare, så att, om ock vissa andra omständigheter icke med ens kunde rödjas ur vägen, de likväl måste efter hand maka åt sig, för att slutligen lemna rum åt fonetismens herravälde. Huru fullkomlig man nu ock må föreställa sig att ett språks orthografi ursprungligen varit eller bort vara med afseende på den fonetiska grundsatsen, — ett förhållande som dock i verkligheten aldrig inträffat och aldrig kommer att inträffa — ligger det dock i språkbildningens natur att, genom ordens böjningar och utbildningar i andra från dem härledda, äfvensom genom med tiden förändradt uttal och af andra orsaker, förändrade ljud uppkomma, hvilka dock till största delen äro af den beskaffenhet, att öfvergången från det ena ljudet till det andra är klar. För att endast nämna några exempel, som just komma för mina tankar: adj. god har ett långt vokalljud, åtföljdt af en svag konsonant, men då den senare i neutr., förstärkt med t, får ett skarpt ljud, hvarigenom vokalen förkortas, öfvergår dennes ljud från o till å; skulle man därför i stället för godt skrifva gått, = sup. af gå, skulle man skrifva mäst (af mera), fläste (af flere), Svärje (af Svea rike)?[1] Om man efter hvar med tiden inträffad ljudförändring skulle
- ↑ Man har bland exempel som visa huru i andra språk samma ljud stundom i skrift uttryckes på många olika sätt, anfört de Franska orden saint, sein, sain, ceint, cinq och seing, och man har ej velat erkänna det som en förmån, att skriften sålunda på en gång för ögat och för tanken framställer ordens mening (sanctus, sinus, sanus, cinctus &c.); man har invändt att om jag kan vid talet urskilja ordens rätta betydelse, kan jag ock göra det vid läsningen. Men om det är en oundviklig brist att olikheten mällan sådana ord ej kan vid talet af örat urskiljas, och talet således i denna del icke ger någon ledning, så medför det åtminstone icke någon positiv misledning och förvirring, som
