så långt jag minnes tillbaka skrifvit t. ex. ängel, ärkebiskop, jämn, järn &c. Men ännu mindre har jag kunnat förena mig om den totala orthografiska omstörtningsplan, som nu hotar vår Svenska rättstafning, och det med åberopande af grundsatser, som kunna synas vara klara och oemotsägliga[1]. Så är det visserligen klart, att den första grundsatsen för rättstafning är att de ljudtecken (bokstäfver) som sättas på papperet för ögonen borde svara mot de ljud som örat hör, och hvilka meningen är att bokstäfverna skola tillkännagifva, hvaraf åter följer att då hvart ljud bör hafva sitt eget bestämda tecken, ett ljud ej bör i olika ord uttryckas med olika tecken, icke häller samma tecken brukas till uttryck för olika ljud. Hit hör ock att inte i ett språk förekommande ljud må sakna ett fullkomligen motsvarande tecken, så att skrifvaren ej må vara tvungen att, i saknad af ett sådant tecken, begagna andra icke passande. Man har också påfunnit den grundsats, såsom svarande mot sist anförda regel, att icke någon bokstaf må brukas, som skulle uttrycka två olika i ett ord sammanstötande ljud, hvilka måste hafva hvart sitt egna tecken. Detta allt låter nu visserligen ganska ordentligt och förnuftigt; men om man ville tillämpa dessa regler såsom allmängiltiga, och väntade sig att med ett sådant experimenterande komma till ett mycket förnuftigt resultat, skulle man stöta på icke allenast betydliga svårigheter, utan ock verkliga omöjligheter; och regler, som ej kunna i tillämpningen utföras utan med sådan verkan, kunna ej annat än vara i någon mån oriktiga, såsom foster af en ensidig uppfattning af saken. Hvad först beträffar den så kallade fonetiska grundsatsen, hvarpå denna lära hufvudsakligen är bygd, kan man visserligen föreställa sig att om ett folk som först skulle antaga bokstafsskrift, hade att tillgå visa män, som kunde skaffa tjenliga tecken för alla i språket förekommande ljud, så kunde ingen annan regel i denna första början vara att följa, än den fonetiska. Men redan på detta skriftens första stadium blefve något annat att tänka på än blott att afrita vissa bestämda ljud; skrifmästaren skulle snart finna att bland hela folket många ord uttalades på flera olika sätt, om hvilka man ej hade skäl att antaga det ena såsom riktigare än det andra; antingen skulle då rättskrifningen, i synnerhet i olika delar af landet, blifva lika brokig för ögat, som uttalet var olika för örat, eller ock skulle språkmästaren hafva magt att påbjuda en för hela landet likformig rättskrifning, grundad på bestämmandet af hvilket af de flera eller många olika sätten att uttala samma ord borde anses för det rätta. Om det sålunda redan från första början visar
- ↑ Det synes mig nu vara på vägen att gå med vår rättstafning på samma sätt som det stundom går med politiska frågor, att då sådant skall ändras, hvaraf man länge känt olägenhet, drifves saken till en motsatt ytterlighet, hvilken är mycket värre än det onda som skulle afhjälpas; ett sådant förfarande har man hört af dess ifrigaste försvarare kallas att ”taga steget fullt ut”. Detta erinrar mig om ett ganska träffande ytrande af den såsom verksam vän af reformer i lagstiftning väl bekante Expeditions-Sekreteraren J. G. Richert. Under ett samtal angående en vigtig lagförändring, där Richert välbetänkt ville iakttaga en förståndig måtta, invände en annan, som ville vara mera ”liberal” än han, att man borde taga steget fullt ut. ”Ja”, svarade Richert, ”men man skall icke taga steget ut så att man fläcker sig”. En sådan försigtighet borde man iakttaga i alla mål, äfven det nu ifrågavarande.
