bärga, bjälke, djärf, hjälm, hjärta, hjälpa, hvaräst, häldre, häller, hälsa, hämta, jämn, mällan, människa, mänsklig, nämligen, väster, växa och många andra ord, där det motsatta, genom ett godtyckligt påbud stadgade bruket att skrifva dem med e har både uttalet och etymologien rakt mot sig, och äfven bruket skall man i denna delen så lätt få att maka åt sig, att om ett motsatt bruk kommer i gång, de fleste snart skola förundra sig däröfver, att man så länge kunnat tåla sig med att skrifva annorlunda. Då det omåttliga bruket af e i stället för ä utan tvifvel tillkommit genom Tyskt inflytande, så är det märkligt att vi fått skrifva här, både adv., tvärtemot det Tyska hier, och det i sammansättningar, t. ex. härkomst, härflyta, brukliga, = Tyska her, och till och med heraus har blifvit öfversatt med här ut (!, se gamla bibelöfvers. och äfyen de nyaste öfversättningarne, 2 Sam. 16: 7, och besvärjelsen i gamla dopformuläret), men att skrifva där har ej kunnat, med stöd af det Tyska da, dar, tillåtas, då man däremot fått skrifva dädan så väl som hädan (af där, här, likasom hvadan af hvar) fastän uttalet af dessa ord hade fordrat e. För etymologiens skull måste man skrifva enka (af en), fleste (af flere), mesta (af mera), den, dess, dem (likasom de, det, deras), rensa (af ren), helg, helga (af helig), Svensk, Sverige (af Svear, Svearike), tjenst (af tjena, ej tjäna, tjänst), igen (af i gen, ej igänn); äfvensom ord af främmande härkomst, såsom: arrende, exempel, tempel, lejon, lexa, sex, rest, prest, press; likaså få väl, för brukets skull, orden herre, herrlig, hertig, sven, men, eller, eljes, elfva, efter, ej, nej, tills vidare skrifvas med e. — Hvad ljudet å beträffar bör det, äfven i vissa fall mot etymologien, betecknas med den rätteligen mot ljudet svarande bokstafven i båge, fågel, hål, kål (af kal), mån, råg, rån (af ran), spår, tåg, tåga, tåla, måste (ej moste!), sång, brådt; men däremot med o i son (pl. söner, af sun, synir), kol (af kul), kona (af kuna), konung (af kununger, jfr. konglig), honing (af hunagh), konst (af kunnist), godt (af god), sofva (jfr. söfva), somna, sorg (jfr. sörja), borg, korg, korrt, kom, som, m. fl., af hvilka ord åtminstone en del onekligen i uttalet röja vokalljudets härkomst från u, så att man till och med kunnat taga sig för att förkorta konung, konunglig till kung, kunglig. — Konsonantljudet j kan ej alltid uttryckas med sitt egentliga tecken, såsom i jämn, järn, jätte, härja, sörja, utan därtill måste, af etymologiska skäl, i många ord, hvilkas uttal undergått förändring, begagnas bokstäfver, som fordom riktigt uttryckt ordens ljud, såsom gifva (impf. gaf), gärna, gäst, göra, färg, bärg, borg, sorg, helg, djup, djur, gjuta, hjälte, hjärna, hjärta, ljuf, ljus, men nu efter reglen skulle skrifvas jiva, järna, jöra, jup, jälte, jus &c. — Ljudet tj kan icke häller alltid uttryckas med dessa bokstäfver, såsom i tjena, tjock, tjuf, tjära, utan i deras ställe måste k bibehållas i många ord där denna bokstaf fordom (såsom ännu i Danskan) riktigt betecknat ljudet, såsom kedja, kejsare, kidling, kifva, kyla, kyrka, kyss, känna, kär, kärande, kärring, kök, köp, kött, som väl ingen skulle vilja skrifva tjedja, tjäjsare, tjilling, tjiva, tjyla, tjörka, tjyss, tjänna, tjär, tjärande &c.; men däremot är ljudet tj ursprungligt i ordet tjäle (fordom þiæli), hvilket länge alldeles oriktigt varit skrifvet käle, och blifvit af Ihre, förledd af det falska skrifsättet, härledt från kall. — Det lär icke häller kunna nekas ljudet k att uttryckas med tecknet c i en del ord af främmande
