ursprung, som ej blifvit i vårt språk alldeles hemmastadda såsom katalog, kontor, kontrakt, korrekt, kredit, protokoll; men att uppdraga en bestämd gräns mällan de ord som böra skrifvas med k eller c torde blifva omöjligt, då en viss fatalietid för främmande ords naturaliserande i Sverige ej kan utsättas; också lär ett tills vidare fortfarande olika bruk i denna del ej kunna medföra vådliga följder. I allmänhet kan man dock med skäl säga, att om ett främmande ord redan blifvit eller framdeles blir oumbärligt i Svenskan, må det anses och skrifvas som Svenskt, i annat fall må det förvisas ur språket; men om ett ord som anses ej kunna umbäras, ej kan helt och hållet skrifvas som Svenskt, bör man icke göra sig löjlig genom en af Svenska och främmande klutar hoplappad stafning, och således icke skrifva t. ex. korrigera då man ej kan skrifva korrischera, men däremot icke häller skrifva conselj då man vill göra ordets senare stafvelse Svensk; icke häller skrifva aksent, aksis, i stället för accent, accis, ehuru man på detta sätt äfven kunde undvika att beteckna två olika ljud med samma bokstaf. Så länge c finnes qvar i Svenska alfabetet med ljudet k, må ock ck gärna skrifvas i stället för det besvärligare kk, utan att därför, såsom man föreslagit, det förra behöfver anses som en förkortning, som ej skulle kunna brukas vid ett ords delning på två rader, då det borde skrifvas med kk, t. ex. tak-ka, hvilket är så mycket onödigare, som äfven i tac, likasom i det Latinska fac, c ej kan läsas annorlunda än som k; och fruktan att ett barn skulle hafva svårt för att stafva t, a, c, k, tack, är lika fåfäng som den, att barnet ej skulle kunna skilja mällan i och j, och således ej kunna stafva j, a, g, jag, utan saken måste lättas för barnet genom det nu uppkomna orimliga bruket af det Hebreiska namnet jod, så att det får stafvas jod, a, g, jag! — Bruket af q, till uttryckande framför v af samma ljud som k, har varit föremål för afgjordt ogillande. Att denna bokstaf uppkommit af det Hebr. ק (vänd åt det motsatta hållet, likasom af כ blifvit c, af ס Grek. σ, af ר Lat. r) är uppenbart. Detta var ett starkare k, uttaladt i gommen, och därigenom skildt från det rena k-ljudet (כ), hvilken skilnad betecknades genom bokstäfvernas namn, då כ kallades kaff och ק koff, likasom vi kalla den ena kå (af ka) och den andra ku. Då Romarne upptogo bokstafven q, är det klart att äfven de härmed betecknade ett annat ljud än c; troligen för att så mycket tydligare utmärka denna bokstafs uttal, tillade de ett u (eller v), hvilket med Romerska alfabetet öfvergick i de nyare Romaniska och Germaniska språken, där det i denna sammansättning ingående q åtminstone numera icke uttalas annorlunda än k. Jag anför detta för att icke förtiga ett skäl mot bibehållandet af q i stället för k, men jag anser det icke vara så nödvändigt att i denna del afvika från vårt urgamla, äfven af de flesta öfriga bildade Europeiska folk bibehållna oskadliga bruk, att jag vill påskynda denna alldeles icke brådskande förändring. Danskarne hafva haft rätt att i denna del göra såsom de funnit för godt, och samma rätt hafva vi. — Ljudet s måste i åt-skilliga ord af främmande ursprung uttryckas med c, då man ej kan skrifva seder, sedera, session, sentner, sivil, sosietet, resept, för ceder, cedera, cession &c. — Det enkla ljudet, som i Tyskan betecknas med sch och i Franskan med j, men ursprungligen ej funnits i vårt språk, utan har efter hand uppkommit
