löjlighet vanstäldt utseende[1], såsom om man ville skrifva angaschera, angterprenör, angtusiasm, angvåaje, kångsälj, kångsär, kångferangs, kånggräss, äkseläns, frångdör, raffräschissemanger, scharmangt, schangtil, scheni, schenera, traschedi, schurnal, schäst, schästikylera, kapuschång, proschäkt, schystera, kurasch, eller sjarmangt, sjangtil, sjeni, sjenera, trasjedi &c., och till och med varor ”af bästa kvalité”, som man sett till salu utbjudas; men aldraminst må, såsom man dock finner äfven i grammatikaliska skrifter, främmande ord med bibehållande af sina former och böjningar, vanställas genom ett alldeles onödigt inskjutande af en bokstaf som skall gifva dem ett Svenskt utseende, såsom faktum, kollegium, konsistorii ecklesiastici, maskulinum, ackusativus, vokativus, kasus, reciprokum, futurum exaktum, verbum aktivum, particip perfektum, imperfektum, plusquamperfektum; så gärna må man ”taga steget fullt ut” och skrifva t. ex. äksaktum, plusskvampärfäktum. — Icke häller må, ehvad grunder för stafningen annars antagas, namn godtyckligt ändras, såsom om man ville skrifva Jäjer, Tängnér, Rydkvist, Bärjkvist, Öscheni, Ängelbräckt, Påulus, Farao, Tor, Senofånn, Särkses[2], eller, såsom man sett i en akademisk afhandling, ”pröjssisk” (!). — Såsom motstycke till dylika förändringar af namn må anmärkas det påfundet med utländska städers och andra orters namn, hvilka, i Sverige likasom i andra länder, äro genom öfversättningar kända lika säkert som andra öfversatta ord, och endast i den öfversatta formen äro af de flesta Svenskar förstådda, att man nämligen förkastar de Svenska namnen, och gör sig lärd med att öfversätta dem tillbaka på originalspråket. Hittills har väl mig veterligen ej mer än ett steg på denna bana blifvit af en del Skandinaviska författare gjordt med det Svenska namnet Köpenhamn, som man ofta ser förvandladt till Köbenhavn; men sedan början en gång är gjord, får man väl, om detta icke i tid motas, såsom prof på en ännu vidsträcktare lärdom, i Svenska skrifter läsa t. ex. berättelser om händelser i Lisboa, Roma, Napoli, Venezia, Stambul, och om Tames, Rhein, Tevere, Vesuvio, och till och med om resor i Deutschland och France; icke en gång en Svensk skolgosse skulle, om ej af okunnighet, i en Tysk eller Fransk stil skrifva Köbenhavn, Göteborg &c. med förkastande af namnen Kopenhagen, Gothenburg, Londres, Vienne, Varsovie &c., men med Svenska språket anser man sig berättigad att handskas efter behag; ett förfarande, hvaraf vårt språk hittills fått att uppvisa nog bittra frukter, och väl får det i ökadt mått hädanefter, allt som det unga Sverige hinner samla ökade krafter att, äfven inom detta område, låta friheten lefva.
- ↑ Jfr. angående c och k sid. XXX ofvf.
- ↑ Om det är sannt, som blifvit berättadt, att skolgossar i en eller annan skola blifvit af sina lärare tvungne (eller ock om det blott vore förledde) att skrifva sina namn annorlunda än deras föräldrar lärt dem, så är det ett bevis huru långt tilltagsenheten (för att bruka det lindrigaste ordet) kan gå. I allmänhet kan man märka huru den förvirring, som rörande stafningen nu intrugas i ungdomens hufvud, står i sammanhang med det sträfvande till upplösning som visar sig i andra rigtningar; och man må väl fråga om ej den offentliga magten numera har något medel i händerna att häjda ett sådant ofog i offentliga skolor, och äfven skyldighet att tillse att ej frön till en ohjälplig förvirring må till ungdomens stora skada utsås redan i elementar- och folkskolorna.
