Med den i dess tillämpning beskådade reglen, att samma ljud ej må uttryckas med olika teoken, sammanhänger den, att samma tecken ej må brukas till att uttrycka olika ljud. Det behöfver därför här endast åberopas hvad redan är visadt, att bokstafven e måste brukas ej blott till betecknande af det ljud som denna bokstaf egentligen tillhör, utan stundom äfven för ljudet ä; att o likaså måste brukas till att beteckna ljudet å; att g, som har sitt egentliga ljud i gammal, god, ofta måste uttrycka ljudet j, o. s. v. Hvar och en måste ock medgifva att ö har helt annat ljud framför r, t. ex. böra, börd, göra, höra, skörd, än i andra fall, t. ex. ö, hö, sjö, död, löf, hög, lök, bön, löpa, höst, böta &c.; men likasom jag icke minnes mig någonstädes hafva sett detta förhållande anmärkt, har ingen, så vidt jag vet eller minnes, ansett en ny bokstaf vara nödig för att uttrycka det ena af dessa ljud.
Med det som nu blifvit anfördt har jag endast velat visa att jag ej kan tillerkänna den fonetiska grundsatsen så stor magt öfver stafsättet som den nya orthografiska läran synes vilja åtminstone efter hand åt honom öfverlemna. Jag bör äfven förklara hvarför jag ej kan ställa mig till efterrättelse åtskilliga andra påyrkade regler för stafningen.
Reglen att inga ljud få i skrift uttryckas, som ej i talet verkligen höras, skulle vara fullkomligt riktig, om ej uttalet af många ord vore antingen vårdslöst och alldeles oriktigt, eller åtminstone alltför vacklande att antagas såsom allrådande grund för skriften, hvilken, stödd på denna grund allena, skulle blifva lika oriktig eller vacklande, och verkligen regellös och förbistrad; och om äfven förhållandet icke vore sådant, kunde, då många ords uttal med tiden oundvikligen förändras, denna regel, såsom ensam grund för stafningen, icke följas utan att etymologien skulle alldeles kastas öfver bord; man kan således, såsom förut är anmärkt, icke skrifva jup, jur, järf, juta, jord, jul, jälm, järna, järta, vad, var, vass, vilken, viska, visla, vit, jud, juv, jus, i stället för djup, djur, djärf, gjuta, gjord eller hjord, hjul, hjälm, hjärna, hjärta, hvad, hvar, hvass, hvilken, hviska, hvisla, hvit, ljud, ljuf, ljus, därför att d, g, h, l icke höras i uttalet af dessa ord; så är det ock lika orätt att för stadna (af stad), emedlertid, medlerst &c., skrifva stanna, emellertid, mellerst, därför att d i vanligt vårdslöst uttal af dessa ord ej hörs, som om man för: i dag skall jag ville skrifva i da ska ja, o. s. v.[1]; men också är det lika orätt att i skriften införa tecken för falska ljud, som i uttalet icke höras eller icke böra höras, såsom träd, trädet, fordna, sednare, för trä, träet, forna, senare. Att ett enkelt ljud ej bör uttryckas med flera bokstäfver, är visserligen i allmänhet riktigt, men detta är dock i många fall nödvändigt af etymologiska skäl, då det enkla ljudet uppkommit genom ett förändradt uttal, såsom i de nyss anförda orden, där af de forna ljuden dj, gj &c. numera endast ljudet j qvarstår, men dessa ord dock ej kunna skrifvas jup, jur &c. Bruket af ett enkelt tecken, gemensamt för alla de fall, där ljudet שׁ från flera håll inkommit i språket, förbjuder, i detta afseende lyckligtvis, sig själft, då ett sådant tecken ej finnes att tillgå, hvilket annars är en stor brist, då man stundom ej
- ↑ Jfr. not. 9 sid. XXVIII.
