Nama tækt, f. (olofligt) tagande af nam, själfpantning. VM.*
Nam fæ, n. en annans fäkreatur, som man antingen intagit på marken, 1. till godtgörande af en fordran pantat. VG.* Jfr. Nam, Akernam.
Namn, nampn (nafn, Sk.), n. 1) namn. VG. IV. 14: pr; 19: 1; SM. Kk. 1: pr; Gotl. 22; Sk.* barn til -ns sighia, se Sighia. barni n. giva, VG. II. Kk. 1; VM. I. Kr. 4: pr; G. Hist. 1. i n. faþurs &c. VG.* U.* SM.* VM. I. Kr. 6: 1; ME. G. 5: pr. han skal þy n. giva, ɔ: nämna tinget, säga hvad det är som han vill söka efter, SM.* 2) titel, det som någon är l. kallas (utan att det är hans namn i eg. mening). laghmans n., VG.* kalla annan agnabak .. æller annur ful n., SM. M. 34. et af þessum -num sva sum hæriansun &c. St.* þa ær þessum mannum n. givit, ɔ: namn af tjuf, l. annat brott som de anklagas för, SM.* maþer æller kuna þær þæt n. ær givit, n. det som inefattas i den mot dem gjorda anklagelsen för hor, VM.* Jfr. Niþinger, Kristnam, Til namn.
Namni, se Næmni. Nanithi (nathnithi), m. (af na, nära, jfr. Nagranni, och nipi) (eg. nära) släg- ting. Sk.* Nappa, v. a. nappa, rycka. n. ax af akri, U.* VM.* H. M. 32: pr.
Naqvar, se Nokor.
Nar, nær (ner, G.), 1) adv. när. VG. II. Add. 10; ŎG.* U.* SM.* VM.* ME. B. 26: 5; pg. 39; Chr.* æ n., när som hälst, ME. Egn. 7. 2) conj. när, då. VG. II. Kk. 2; U. H. G. Sk.* St.* Chr.*
Nas, se Næsar. Nasin, nasinna, f. beqvämlighet. firi -nna 1. -no skyld, ÖG.* Ih., som här- leder d. o. från na, nära, och sinne, "quasi quod in animum cito se insinu- at", anfor (Gl. o. nå) ur föret. till LAUR. Nat. PETRI Postilla, "nåsint och bekomligt" (= beqvämligt), hvilket han öfvs:r percom- modum; och i Dial. Lex. anför han så- som ett i Södermanland brukligt ord nåsynt, som skall betyda: behändigt. Nast, häkta 1. spänne hvarmed qvin- nokläder sammanhäftas. slita n. epa nestla kunur (gen.), G.*, där T. öfvs. har mötzen adir bressen, och D. bryst- dug eller spenzel; men d. o. är utan tvifvel d. s. som Isl. nest, nist 1. misti, n., hvilket af EJ. öfvs:s: spänne 1. häk- ta, och af Fr.: hvad som tjenar till att fästa 1. häfta kläderna samman om'krop- pen; och af mast kommer troligen det nu brukliga nästa, som betyder sy fast, men eg. lär hafva betydt att fästa med häkta 1. spänne, såsom EJ. härleder Isl. nista 1. nesta af det anf. mist; i Norge brukas ännu o. neste i bem. af "spæn- de, malle eller hægte i klæder" (A-n). Om n. betyder häkta, synes nestli ej kunna vara annat än märla 1. hyska; ty att dessa två saker höra samman till klädernas hopfästande, synes af det som sedan i G. säges: slitir þu bebi &c., då både häktan och märlan på en gång lösslitas; om åter nestli betyder ett snörband, måste mast vara å ömse sidor fästade ringar 1. hyskor, genom hvilka bandet trädes. Jfr. Nestli. Nat (pl. mæter), f. 1) natt. VG.* ÖG.* U.* SM.* G.* ME.* )( dagher, se Da- gher 1. um nat, a) 1. um nattina ( ) (um dagh), om natten, ÖG. ES. 9: 1; R. 12: pr; Sk. b) 1. um ena n., en hel natt, OG. Kr. 7: pr, 1; 12: pr; U. V. 7: 1; VM. I. Kr. 4: 2; M. 3: 3; B. 26, 28. natum (dat. pl.), om nätterna, G.* hælgha porsdags n., natten före Christi himmelsfärds dag, U.* Jfr. Pascha-, Pingizdagha-, Sumar-, Vinternat. 2) dygn. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. I. Kr. 3: 1; M. 22, 33: 1; II. Kg. 7:5; H.* Sm.* Bj.* G.* Sk.* ME. DrVl. 18; Chr. Kg. 24: 1. sin næter, siu natta gamal,
