skrifsättet och alldeles oriktigt, från hvilken sida man än betraktar det. Att genom olika stafning åtskilja detta ords bemärkelser är ock lika fullkomligen onödigt, som det varit att uppfinna ett sådant konststycke med de alldeles motsvarande Latinska och Grekiska orden et och και, och med otaliga andra både i Svenskan och andra språk förekommande ord, som hafva flera mycket mera olika bemärkelser, eller med verkligen bestämdt olika, icke en gång beslägtade ord, som både uttalas och skrifvas alldeles lika, hvaribland här må nämnas det i ordboken upptagna adv. æn jämte tre särskilda lika lydande conjunctioner. — Äfven den skilnad man funnit nödigt att i skrift utmärka mällan supina och neutra part. pass. på dt, t. ex. gjort och gjordt, älskat och älskadt, likasom mällan sup. på it och n. part. pass. på et, såsom gifvit, gifvet, slagit, slaget, är alldeles onödig, och därjämte så mycket mera oriktig, som det i de nyare språken besynnerligt nog så kallade supinum i själfva verket icke är annat än ett likasom stelnadt neutr. part. pass., ett förhållande som är alldeles uppenbart i Franskan, där supinet i vissa ställningar återtager sin participiala form, — hvilket äfven i vårt äldre språk stundom finnes, t. ex. þar sum han kirkiu hafr garra, hafa tiunt sina fram reida, et han tiunt hafi af fyrþa, han har kyrkan gjord, d. ä. har gjort henne, &c. GotlL. 3: pr, 1, 3; och samma förhållande igenfinnes i Isländskan, t. ex. hann hefir rengþan (= rengt) þriþiungs munn, goðinn scal hafa nefnðan, fostra er maðr hefir födda, hafe hann fellda hana, &c. Grg. Fs. I. 48, 50, 164. Således borde utan skilnad mällan sup. och part. skrifvas hafva eller vara gjordt, älskadt, gifvet, slaget. — Slutligen borde hela den återstående mot uttalet rakt stridande samlingen af ord med e i stället för ä, där ej härledningen eller nära slägtskap med andra ord uppenbarligen fordrar bibehållandet af e (jfr. s. XXIX), utbyta detta alltför länge behållna e mot ä; sådant är förhållandet äfven med de många ord som börjas med er, där detta e ej tjenat till annat än att vitna om ordens Tyska härkomst, men efter alldeles tillräckligt långvarig tjenstgöring kunde med det första få sitt afsked och efterträdas af det Svenska ä, hvilken för många så osmakliga bokstaf alltid kunnat fördragas i adv. här och den från Tyskan införda partiklen her.
De nu framställda anmärkningar rörande grunderna för rättstafningen, göra
icke anspråk på att vara en tillräcklig utredning af hit hörande frågor, eller
att till formen vara sådana som jag hade önskat och äfven i någon mån
förmått åstadkomma dem, om jag hade kunnat på detta ämnes genomtänkande och
framställande i alla dess delar ostörd använda den tid som därtill hade behöfts,
och här hade varit plats för ett sådant egentligen främmande ämnes
fullständigare afhandlande. Jag har därför måst förbigå eller blott lösligen vidröra
mycket, som hade behöft närmare bestämmas; jag kan icke häller fordra att
det som jag i de här afhandlade frågor yrkat, skall gälla med mera kraft än
som kan ligga i de af mig anförda bevis för hvad jag påstått vara bestämdt
rätt eller orätt; och jag vet väl att jag i afseende på tillämpningen af mina
grundsatser i enskildheter framdeles kan komma att i ett eller annat stycke
afvika från hvad jag nu ytrat. Utan tvifvel finnas ock ej få fel i vårt nu
