brukliga stafsätt som jag icke här anmärkt, därför att jag icke själf kommit att på dem blifva uppmärksam; men jag kan försäkra att om jag framdeles själf kommer att fästa uppmärksamhet vid ett eller annat sådant fel, eller jag finner det anmärkt i någon annan om än aldrig så obetydlig författares skrift, jag ej skall söka att genom sofismer eller något slags advokatur försvara det, hvari jag förut lika med mängden har felat, därför att jag icke förut kommit att märka felet. Att emedlertid det som jag, skild från allt partisinne, nu skrifvit, är i hufvudsaken sanning, är en öfvertygelse som jag ej kommer att ändra; och att icke hoppas eller ens önska att detta måtte blifva till någon nytta, vore det samma som att med vett och vilja hafva företagit ett arbete, som jag själf insett vara alldeles onyttigt. Förståndige läsare inse nog att min mening ej kan hafva varit att klandra att de, som ogilla det nu allmännast antagna stafsättet, öppet uttala sina åsigter; om jag hade haft den orimliga tanke att detta skrifsätt var upphöjdt öfver allt klander, hade jag icke själf kunnat både från längre tid tillbaka tillåta mig afvikelser därifrån, och nu framställa ett klander, som i flera stycken öfverensstämmer med åsigter som blifvit ytrade af dem, som nu förenat sig i ett angrepp mot det vedertagna stafsättet i det hela. Men jag har ogillat det ensidiga påståendet om den fonetiska grundsatsen såsom rättskrifningens grundval på bekostnad af andra rättskrifningens elementer; då man ej kunnat undgå att i allmänhet erkänna dessa senares vigt, borde man icke hafva i tillämpningen låtit förleda sig till att vägra dem fulla åtnjutandet af sin rätt därför, att åt dem från andra håll har kunnat blifva lika ensidigt lemnadt alltför stort utrymme på den fonetiska grundsatsens bekostnad. Jag har ogillat det alltför vidsträckta omfång, hvari till en del alldeles onödiga ändringar i vårt stafsätt blifvit påyrkade, hvarigenom en förvirring och skada skulle uppstå, som blefve större än den vinst som bortrödjandet af de verkliga felen kunde medföra. I synnerhet har jag ej kunnat annat än ogilla det sätt, hvarpå det nya stafsättet i en del skolor blifvit påtrugadt den värnlösa ungdomen. För sin enskilda del må hvar och en i utgifna skrifter förkunna de orthografiska åsigter han anser vara de rätta, och i sitt stafsätt följa sina åsigter; om nu dessa äro aldrig så förvända, så blir det för hans räkning. Men i alla skrifter som utgå från offentliga ämbetsverk, såsom Konungens Cancelli, högre och lägre domstolar &c. måste en allmänt gällande orthografi iakttagas, då det ej kan medgifvas t. ex. hvar till tjenstgöring i en Hofrätt inträdande auscultant att stafva på sitt vis såsom det faller honom in, eller såsom det har fallit hans lärare i skolan in att lära honom; och icke en gång en underdomstol eller en enskild man som för brefväxling, expeditioner eller hvarjehanda skrifning måste begagna skrifvare, kan nöja sig med att de till sådan befattning antagne unge män stafva hvar på sitt vis. Det är således angeläget för hvar och en i synnerhet i publik tjenstgöring inträdande yngling, att känna den allmänt erkända orthografien, om han ej vill blifva blottställd att vid sökt inträde i publik eller enskild tjenstbefattning blifva tillbakavisad till dess han lärt sig att stafva ordentligt. Det måste därför finnas en myndighet, som det tillhör att bestämma regler för orthografien; att dessa regler blifva föremål för offentligt både skäligt och oskäligt
