mig och min dåvarande medarbetare: ”skulle på vår döda mull vi och våra arbeten blifva sanningslöst smädade, så skall äfven då, hoppas vi, uppstå någon rättvisans vän, som genom sanningens framdragande skall bevisa oss den sista äretjensten”[1]. Jag hyser ännu detta hopp, men jag hoppas endast att sanningen skall segra. Jag har offrat en lifstids mödor åt sanningens framdragande i de vetenskapliga ämnen, hvari det tillhört mig att forska, och jag kan därför icke önska att sanningen skall bekämpas till försvar för de mistag som jag med bästa vilja ej kunnat undgå; men jag önskar att den sanning som jag funnit, om hon ock ej kunnat göras för alla klar, ej må, genom brist på kunniga försvarare, nödgas gifva vika för de af oförståndet och tilltagsenheten såsom oemotsägliga upptäckter framkastade förvirrade påfund och falska klyftigheter. Genom rätta arbetares redliga verksamhet skall sanningen allt klarare utredas och allt falskt väsende kraftigt motstås — det är hvad jag önskar och hoppas.
Slutligen vill jag tillägga att då jag nu upphunnit det mål för min vetenskapliga verksamhet, som jag förr ej kunnat tänka mig annorlunda än som alldeles oupphinneligt, bör jag icke anse det för omöjligt all jag ännu ett eller annat år kan fortsätta min jordiska vandring med i någon mån bibehållen arbetsförmåga. Huru ringa denna än må blifva, är jag icke berättigad att underlåta att därmed göra det lilla gagn som står i min förmåga. Min uppmärksamhet blir då naturligtvis i första rummet rigtad på de ytterligare bidrag jag skulle kanna meddela till tydning af våra gamla lagar. Möjligen kan jag äfven, under genomgående af mina i Uppsala och Lund hållna akademiska föreläsningar, ehuru dessa äro så till sägande på stående fot författade, finna stycken, som jag anser skäl vara att af trycket utgifva. Hvad som sålunda kan komma att tryckas, blir troligen meddeladt såsom fortsättning af den samling af Juridiska afhandlingar, hvaraf första häftet trycktes i Uppsala 1836; och det är i sanning icke för tidigt att nu börja tänka på en sådan fortsättning, om den någonsin skall utkomma. Men då jag sålunda vill själf utse det af mina ännu otryckta skrifter som må af trycket utgifvas, så protesterar jag allvarligen mot utgifvande af någon skrift som är eller föregifves vara af mig författad, men ej blifvit af mig själf till tryckning bestämd. Om åter fråga blir om att utgifva en ny upplaga af denna ordbok, eller något annat af mig författadt och förut tryckt arbete, må utgifvaren ej tillåta sig att i det som är af mig författadt inblanda egna ändringar eller tillägg; utan måste han, om han vill ändra eller tillägga något, särskildt anmärka sådant med uttryckligt tillkännagifvande af förhållandet. Jag fordrar i denna del ej annat, än hvad hvar och en bör erkänna såsom både författares och läsares ovilkorliga rätt.
- Lund den 15 September 1877.
- ↑ VGL. föret. s. LXXIII.
