...
Huvuþbani. Isl. höfuðbani, höfuðsbani brukas i bem. af ord l. gärningar hvarigenom någon själf vållar sin död till följd af hämnd; såsom exempel hvarpå må anföras: ek kann segja þír at þetta er þinn höfuðbani, Flóamanna s. cap. 18, i Fornsögur, utg. af Vigfússon och Möbius, Leipzig 1860, s. 138. Jfr. Cl-V. s. 307, där till och med tunga er h. anförs såsom ett talesätt l. ordspråk (saying), utan att det dock uppgifves hvad detta skall betyda. Då jag icke känner att det Isl. ordet varit brukadt i eg. bem. af dråpare, såsom BH. öfvs:r, finner jag orden tunga h., i U. böra öfvs:s: tungan är orsaken till hans död, ɔ: han har sin egen tunga l. sitt förolämpande tal att skylla för sin död, hvilket i allt fall är tydliga meningen af de anf. orden; och samma mening, ehuru på ett oegentligt sätt uttryckt, måste ligga i de näst föreg.: glöpa orþa værster (se Værri).
...
Hvar, pron. 1) hvilken. R-t (I. 331; II. 504; IV. 302) misförstår VG. I. R. 5: pr., då han tror att sigher hör till þæt och koþ till þu; och V-k (Öfvs. s. 8, 9) öfvs:r: ”eho det är; säger han, att du så kallade honom, (i det han förklarar): jag tager vitnen” &c., och tillägger i not. ”ordagrannt: hvem som det, säger han, du kallade honom”, hvarpå följda anmärkningar vid texten, passande till de meningslösa öfvs:ne; de motsvarande orden i §. 2. öfvs:as: ”hvem (det är), som du så kallade, (säger han): jag tager vitnen” &c. Orden i pr. lyda så: kallær maþær man bykkiuhvælp har ær þæt sighir han þu koþ han iak skyrskutæ &c., ɔ: kallar man en annan hundhvalp, ”hvem är det” (som du kallar så), säger han (n. den andre); ”du” sade han (n. den förste); efter denna förklaring tager den skymfade vitnen på oqvädinsordet. Ett dylikt samtal följer på det skymfliga tillmäle som §. 2. omnämner.
...
