Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/V
| ← U |
|
Y → |
...
Valgångs herde, m. herde som går i vall med boskapen. Chr.*
Valinkunder, adj. (Isl. valinkunnr, -kunnigr) känd som rättskaffens, hederlig. næmna l. taka . . kunna (n. mæn) ælla -nna, mæþ tvem af niþinne ok tolf -nnum, ɔ: slägtingar l. (andra) hederliga män, ÖG.* Ih. öfvs:r orätt alienigena, alienus, och tror att d. o. betyder annat än det Isl., hvars bem. han riktigt uppgifver och med anförda afgörande exempel bevisar. I de N. lagarne, i synn. Ä. GulL., förekommer d. o. på många ställen (NGL. I. 22, 24, 31, 43, 55, 87, 88, 90, 95, 117, 171; II. 91, 95, 99. not. 21; 114, 157, 173, 238, 273, 325), på de aldraflesta i tydlig bem. af redlig och i ett visst rättegångsmål opartisk; och då i Hirdskra c. 21 (NGL. II. 410) det säges att konungen skall hafva II hirðpresta valenkunna, är den nämnda mistydningen af d. o. alldeles omöjlig, likasom på de af Ih. själf anf. ställena. Väl har Fr. med ett utsatt frågetecken hemställt om ej d. o. betyder ”ubeslægtet”, men de af honom anf. ställena i Ä. GulL. (c. 37, 87. o. följ.) bevisa lika litet som de öfriga där ordet förekommer, att det skulle i allm. betyda obeslägtad, l. som af de i våra lagar förekommande motsvarande orden goþir mæn, l. af goþer bonde &c. (se Goþer 1) bevisas att o. goþer betyder obeslägtad, ehuru klart det är att de, hvilka såsom gode män skola taga befattning med ett juridiskt mål, ej må vara jäfvige genom slägtskap med någon af parterna l. af annan orsak. Det som förledt Fr. till ovisshet om d. o:s bem. är tydligen ett af honom (o. valinkunnigr) anfördt ställe ur Diplom. Norveg. I. N:r 228 (ett bref af år 1334), och Ä. GulL. c. 88 (= Y. GulL. Landsl. 16.), där ordet kan synas vara brukadt i den af Fr. ifrågasatta bem:en, likasom mångfaldiga andra ord stundom förekomma i en från den vanligaste afvikande bem.; men redan Paus har förstått att, då han i anf. cap. af Ä. GulL. (Gamle N. love I. s. 104) och Y. GulL. (s. 131) öfversatt d. o. med ”fremmed”, hvarmed han dock ej menat d. s. som obeslägtad, i nästföreg. cap. (87) af Ä. GulL., där ordet förekommer två gånger, öfversätta det med ”upartisk, ærlig”, och på alla de andra ställena med ”uvillig” (oveldig), ”lovfast” (= laghfaster), ”upartisk og forstandig” (Ä. GulL. s. 55, 59, 75, 130, 207, 209, 210, 214, 224; Y. GulL. s. 104, 108, 186, 207; FrostL. II. s. 47); och de D. utgifvarne af ML. GulL., Köpenh. 1817, öfversätta d. o. med ”skiællig, ærlig, god, uvillig, upartisk” (s. 273, 288, 303, 356, 496, 547), och i gloss. probitate celeber, probus. Ehuru klart det är att d. o. på de aldraflesta ställena i de N. lagarne icke har afseende på något slägtskapsförhållande, kan man icke undra på den förtjente Fr:s villrådighet i denna del, då det af andra ställen synes att han icke är säker i tydningen af ord som förekomma i lagarne (se Sialfskut, Bihanget o. sætis eþer). Förra delen af d. o., valin, är troligen d. s. som valder (BH. upptager o. valinn i sådan bem., och möjligen har den formen sällan varit brukad utom i denna sammansättning, där man ej funnit tjenligt att säga valdrkunnr), och v. skulle då eg. betyda: en utvald hederlig man, och hafva afseende därpå, att den anklagade fick välja dem som svuro i tylftareden (jfr. Næmna 1). Jfr. Bihanget.
Valkæ, v. a. (Isl. válka) göra besvär l. förtret. Sk.* þa skal han længer um land -æs, ɔ: sökas öfver hela landet, och, hvar han finnes, stämmas till svars inför biskopen, )( sak ængin skal af byghd stæfnæ, såsom i capitlets början säges. Sk.*
Valklöst, adv. (af valkæ) utan att göra besvär l. ofred. Sk.*
Valla, se Valda.
Valrof, valruf (valdruf, vålldrooff, ÖG.*), n. (Isl. valrof, AS. wælreaf, D. valrov) plundring af lik, prov. valrof (Ih. Dial. Lex.). ÖG.* Sk. I. 107; II. 48; på sist anf. st. läses denna förklaring: si corpus occisi vestimentis suis vel armis, quod crimen valruf in lingua patria nominatur, accusetur aliquis spoliasse. Enligt JutL. III. 24. är det valrof om man rövær af then thær dræpen ær æntigh klæthe eth vapn et silf æthæ penning of han hafthæ thæt a sik. I första delen af d. o. igenkännes Isl. valr, collect. de fallne i strid, hvaraf vi hafva orden valplats, valhall; och att rof, hvaraf röfva, eg. betyder kläderna som tagas från någon, finnes genom jämförelse med andra språk; så kommer Lat. spoliare af spolia, eg. kläder som tagas från en slagen fiende, AS. reafian af reaf, Fr. derober af robe, It. rubare af roba, Sp. robar af ropa; jfr. Gr. RA. s. 635. I Legg. Baiuv. XVIII. 3: 1. läses: de vestitu utrorumque (läs mortuorum), quod valaraupa dicimus, si ipse abstulerit qui hos interfecit, dupliciter componat, där valaraupa skulle betyda den dödes kläder, men orden quod v. dicimus hade rätteligen bort följa efter interfecit, och quod måste i allt fall hafva afseende på gärningen, och kan ej syfta på vestitu. I AS. lagarne, Legg. Henr. I. cap. 83, är det tydligen brottet som menas, då det säges: weilref dicimus si quis mortuum refabit armis aut vestibus aut prorsus aliquibus, aut tumulatum aut tumulandum; hvaraf synes att icke blott borttagandet af kläder och vapen, utan äfven af andra ting från en död, obegrafven l. begrafven människa, varit inefattadt under benämningen weilref; och bör äfven anmärkas att ist. f. o. refabit, som finnes hos Lambardus (Αρχαιονομια, Cantabr. 1644 s. 209) orätt slår resabit hos Wilkins; det uppenbara felet hade blifvit af mig anmärkt i gl. vid ÖG. (1830), men qvarstår hos Schmid, die Ges. der Angels., 1832, I. s. 265; först, så vidt jag vet, i de af B. Thorpe 1840 utgifna Ancient laws and institutes of England är felet rättadt, och numera har rättelsen influtit äfven i 2:a uppl. af Schmids samling (1858). Af det som nu blifvit anfördt följer att o. valrof ursprungligen kunnat betyda den dödes kläder, men därifrån har öfvergått till bem:en af klädernas borttagande, och slutligen till den vidsträcktare bem:en af ett (äfven begrafvet) liks plundring i allm. Jfr. ÖG. Addenda s. 401.
... ...
Vangömo elder, m. eldsvåda som uppkommer genom vårdslöshet. Chr. B. 36: 2. Jfr. Vaþi.
... ...
Vat, vatt, f. de tolf män tillsammantagne, som svuro i en tylftared. biþia sva sær guþ holl ok v. sinni, VG.* Jfr. Vatter, Fylsvat.
...
Vatter, m. en af de tolf män som svuro i en tylftared. sva se mær guþ hull ok -tum minum, formulär för hufvudmannens ed, VG.* biþia sva sær guþ hull ok -tum sinum, svärja enligt detta formulär, VG.* Jfr. Vat, Vætti.
Vatter, se Vanter.
Vatti, se Vætti.
Vatu banda, f. så kallas den fredskrets (banda), som dråpare drog strax efter det att dråpet blifvit begånget, och hvilken skyddade honom till dess han under den näst inträffande allmänna freden efter påsk drog den fredskrets, som han ville sedan behålla. G.* Att första delen af d. o. är den gen. af vatn, som stundom förekommer i sammansättningar, synes vara otvifvelaktigt; men i hvad mening den blifvit här använd, kan svårligen förklaras.
...
Vaþa elder, m. vådeld. U.* SM.* H.* ME. B. ind. 28; Chr.*
... ...
Vaþi (vade; dat. pl. vaþum, U. M. 4.), m. 1) våda, fara. SM.* G.* ME.* Chr.* lifsins v., fara för lifvet, VG.* þiufnaþer &c. gar a lifsens v., medför fara för lifvet, ɔ: gäller lifvets förlust, Bj.* stande i sama v., vare underkastad samma straff som den skulle hafva undergått, hvilken han anklagat, St.* Jfr. Lifs-, Siæla vaþi. 2) = vaþa værk. VG.* ÖG.* U.* Bj.* G.* ME. H. 3; DrVþ. 1, 2: pr. (rætter) v. )( forsymilse l. vangöma, St.* Chr.* vadhin ok skadhin, ɔ: den med våda gjorda skadan (jfr. Asker 2), St.* handlös v., se Handlös. högste v., se Högher 4. bloþsars l. fullsæris v., se Bloþsar, Fullsæri. dræpa &c. i v., ÖG.* ME. B. 28: 7; DrVþ. 16; St. DrVd. 13: pr. fylghia v., U.* VM.* jfr. Fylghia 8. vita l. sværia (skaþa) til v., SM.* hiorþ &c. kumber mæþ v. i annars mans aker, ɔ: utan att hafva blifvit af egaren med vilja dit insläppt, Sk. I. 159. Jfr. Vili, Taka 7, Vilia værk; Bak-, Brand-, Elds vaþi. 3) dråp l. annan skada som görs af fäkreatur, l. sker genom olyckshändelse. VM. I. B. 46: rubr.; Sk. I. 100; IV. 39; ME. B. 28: 4; St. B. 22: pr, 7. liauta v., G.*
Vaþi m. = vaþ; dock brukas d. o. äfven om andra egor än äng. ripa v., ÖG.*, där fråga är om såld allmänning, læggia v. (ɔ: i äng) a annan ælla for (i åker, jfr. For), ÖG.*
...
Vedermæle, se Viþermæli.
Vedermærke, n. tecken, bevis. Chr.*
... ...
Vereldi, n. = værold. G.* v. biauþa, byta, up taka &c. G.* misleti sum at -dum bytas, ɔ: i sådana fall då, om dråp sker, banda vereldi skall bötas; annorlunda synas dessa ord ej kunna förklaras. loysi sik miþ so miklu v. sum kuna ir dyr, ɔ: så stora böter som dråpsboten hade utgjort om den våldtagna qvinnan hade blifvit dräpen. byti v. hanum so miklu &c., böte så mycket som mansboten hade utgjort om den andre hade blifvit dräpen. raþin halsi eþa v. hans, det ankommer på dem om brottslingen skall mista lifvet l. böta så mycket som skulle erläggas i dråpsbot om han blefve dräpen. þa skal han (acc., n. tjufven) dyma til -is, ɔ: att böta så mycket som dråpsboten för honom skulle utgöra. byta halfu v. sinu, hälften så mycket som dråpsboten för honom om han blefve dräpen, G.* Jfr. Banda, Krafar vereldi.
... ...
Vi, n. pl.? (Isl. vé) heligt ställe. G.*, där fråga är om sådana ställen, där hedniska offer varit hållna, och hvilka därför varit ansedda som heliga (jfr. Stafgarþer); elt sådant ställe har utan tvifvel det varit, där staden Visby sedan blef bygd (jfr. G. ind. n. pr. o. vi); men åtskilliga andra ställens namn, som kunna synas hafva samma ursprung, härledas rätteligen från viþer, skog (jfr. Ih. Gl. o. vi).
Vi, pron. se Vir.
... ...
Vighvalder (vighis valder, U. vighivalder, H.), m. ställe där en strid hålles l. ett dråp sker. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* ME.* Chr.* gæld æptir -valli, ɔ: böter efter dråpets beskaffenhet, såsom det i föreg. säges: bot æptir brutum sinum, U.*
...
Vik, f. vik, hafsvik. Se Sildavik.
... ...
Vit (vet), n. (af vita, veta) 1) vett, vetande, vetskap. mæþ sinu l. minu viti, utan boudans v., VG.* U.* Sk.* ME.* utan l. meth v. ok vilia mans, ÖG.* Sk. IV. 13. thet var eig hænnæ v. ok eig hænnæ viliæ, Sk. IV. 20. Jfr. Samvit. 2) vett, förstånd. til vits (ok alders) koma l. komin, ɔ: till mogen ålder, ÖG.* U.* VM. II. Æ. 8: 1, 2; H. Æ. 1: 1; 8: 1; ME.* Chr. Æ. 12: 3. Jfr. Fulkomen, Mansvit; Af-, Ovita; O-, Vanviti; Lösvittinger, Vanvitlinger.
Vit, pron. pers. dual. vi (två). VG.* U.* VM. II. Æ. 10: 1, 3. Jfr. Vir.
Vit (vith), adv. (n. af adj. vider) vidt, vida. sva (lankt ok) v., SM.* ME.* Chr. B. 21: pr; 23: 2; 29: 2. huru v., Chr. Eds. ind. 3. compar. viþari, viþarin, vidar, viþane, ÖG. Dr. 3: 4; ME.* Chr. aka viþari, ɔ: längre bort, G.* Jfr. Elder.
Vita (præs. vet, veit, væt, pl. vita; impf. vissi, visti, pl. vistu), v. a.
... ...
Vita (præs. viter, impf. vitte, sup. vitæt, vitit, pass. impf. vitis, part. viter, n. vit), v. a. ... ...
Vita, f. vetskap. utan vitu mans, SM.* VM.* H.* ME.* St. Kp. 3: 1; Chr. Kp. 4. utan mans vitu ella orlof, St. Kp. 25: pr. meth vilia ok vitu, Chr.* Jfr. Vald 1.
Vita, f. 1) bevisning. VG.*; hit hör äfven VG. II. Þ. 47, där pron. þæssi visar att vitnum är skriffel för vitu, såsom i I. Þ. 13. läses, likasom vitni otvifvelaktigt bör vara vitu på ett annat ställe (se nedf. under 3), och troligen äfven i VG. I. Þ. 17. (se Vitni 6). Jfr. Eþs-, Fæþernis-, Ærfþa vita; Jamn 2. 2) vitnesbörd. hava þingsmanna vitu, VG. II. Add. 9: pr. fastar bæra vitu ok vitni, allitt. H.* 3) bevisningskraft. havi þiufnaþer vitu, ɔ: anses som bevist, VM.* þa a syn vitni (genom skriffel för vitu) ok væriandi ænga (n. vitu), ɔ: det som vitnen hafva sett är bevisande, och den anklagade får ej fria sig med ed; att vitni är skriffel för vitu är af sammanhanget tydligt, och bevises af adj. ænga som är f. och har afseende på samma ord; detta omfattar således har båda bem:na som äro upptagna under 3 och 4. VM.* 4) rättighet l. skyldighet att bevisa l. med ed fria sig. VG. I. J. 4: 2; 5, 7: pr, 1, 2; 15, 16; Þ. 12: pr; FB. 7: pr; 11: 1; LR.; II. Þ. 44, 52; J. 11, 13, 15-17, 34, 35, 38; U. 14, 26. þrer æru þiufs vitur, ɔ: tre saker som det tillåtes honom att bevisa, )( vitulösor, VG.* bundin viþ vitu, förbunden att fria sig, VG.* aghi vitu mæþ tvem mannum, havi væriandi vitu, VM.* þa a væriandi ænga (n. vitu), se ofvf. under 3. havi þæn vald ok vitu þær leght havir, VM.*; jfr. Leghia 1. varæ viþer vitu, hafva bevisningsrätt, Sk.* vare þe næst vitu, Sk.* Jfr. Firi 4. 5) rättighet att afgöra en sak. þer aghu vitu huru mykil hun skal vara, VG. I. J. 18; II. J. 43. havi þæn vitu i friþ vil biþia, VM.* 6) rättighet att behålla, tillegna sig l. begagna. VG. I. A. 21: 2; II. A. 30. ængin a vitu innan garþ hanum, ɔ: rätt att tillegna sig den jord som han har inhägnat, VG.* ægha vitu til utskipta, ɔ: till begagnande af sådan jord, n. til löf &c. (jfr. Utskipt, Lok), VG.* 7) rättighet i allm. ægha vitu til arsfæstu, fa vitu til ater at lösa &c. VG.* VM.* aghe vald ok vitu at visa &c. VM.*
Vitandi, se Vita, veta.
Viter (dat. pl. vitum), m. (AS. wiht, wuht, uht, f. varelse, djur, ting; Isl. vættr, f. väsende, varelse; N. vett, n. ting äfven om djur och människor) varelse, djur. Se Oqveþins viter.
Viter, adj. förståndig, klok. VG.* U.* H.* Sk.* v. ok sniælder, SM.* ME.* Chr. Kg. 3: pr. superl. vitraster, vitarster, SM. Conf.; Kp. 10: pr; Add. 1: 3. Jfr. Ovita fæ, -gærning.
... ...
Vitra, v. a. (Isl. uppenbara) 1) kungöra, tillkännagifva. ÖG.* v. ramarka, utvisa hvar råmärkena äro nedsatta, ÖG.* 2) bevisa. v. miþ skri, G.* v. sik til værþa &c., ɔ: bevisa sin rätt till &c. ÖG.*, där andra hss. för vitra hafva viter.
... Viþer (vith, Sk.), m. 1) skog. ægha frælst viþ ok vatn, SM.* farvægher til vats ok viþar, VM.* sol ganger l. ær undir viþ, solen går ned l. är nedgången (eg. bakom skogen i väster, i hvilken hon vid nedgången synes sjunka ned), ÖG.* VM.*; om, såsom Ver. anmärker, detta talesätt brukas af dem som bo på skoglösa ställen l. på öar, l. vid västligt belägna hafskuster, där solen synes gå ned i hafvet, så är det klart alt det användes i oeg. mening och utan afseende på bem:en af o. viþer, och man behöfver därför icke, såsom Ver., antaga att de som så använda detta talesätt, med vid verkligen mena hafvet, l. att d. o. då skulle betyda vidd; lika oriktigt är det då Ih., som rätt förklarar ifrågavarande talesätts eg. bem., och, lika med Ver., åberopar det ännu brukliga: solen går i skogen, likväl härleder o. viþ i anf. talesätt från ett diktadt ord vide, som han öfvs:r: cœlum, horizon (Gl. II. 1087, 2005). Detta ord igenfinnes i många skogars namn, se t. ex. VG. IV. 11: 1. 2) särskilda trän (huggna l. icke huggna). ÖG.* Jfr. Aldin-, Döf-, Döþ-, Gald-, Underviþer. 3) stycken af nedhuggna trän, ved. G.* Sk.* St.* Chr.* lass viþar (gen.), VG.* a vids væghna eller andra thinga, i anseende till där förvarade trävaror l. andra (brännbara l. eldfarliga) ting; så synes detta äfven af Locc. och T. öfvs:ren hafva blifvit förstådt; dock kunde det antagas att vids vore gen. af vidd l. vidder (såsom några hss. hafva vidleks), då de anf. orden borde öfvs:as: för det ringa utrymmets l. andra orsakers skull, St.* ...
Viþermæli (vedermæle), n. (Isl. viðrmæli, viðmæli, samtal, svar) 1) svar, svaromål (inför rätta). koma til -lis, St.* Jfr. Vedermærke. 2) vedermäle, tecken, bevis. SM.* ME.* Chr.*
Vidhermælis panter, m. pant som tages af någon till bevis. v. at the længer sitia &c. St.*
...
Viþer taka, f. emottagande (af tjufgods i förvar). H.*, där dock meningen möjligtvis varit att efter -ku tillägga þiuf.
Viþertaku þiufnaþer, m. emottagande af tjufgods i förvar. SM.* Jfr. Viþertaku þypti.
Viþertaku þiuver (vithertakx thiuf, Sk.), m. den som är delaktig i stöld därigenom att han emottaget tjufgodset i förvar. VG.* U.* SM.* thu æst min v., Sk.*
Viþertaku þypti, n. = viþertaku þiufnaþer. v. sum annar stal, emottagande i förvar af gods som en annan stulit, U.* VM. II. M. 31: pr.
Viþer vagha (vedervåga, Chr. Eds. 34. not. 2.), v. a. vedervåga, äfventyra. ænkte hava v., SM.* ME.* Chr. Tg. 26: pr. sum þe vilia þera heþer v., ME.* Chr. Kg. 12.
Vithervara, viþerværa, v. n. vara närvarande. U.* Chr.* Jfr. Viþ 1.
Viþer vara, v. a. se Viþ vara. ...
Vreta garþer, m. gärdsgård mällan en vret och öppen skog l. mark. )( fastgarþer l. faster garþer mellin aker ok ruþu, SM.* )( mæþul garþer, VM.*
Vreter (vræter), m. vret, intaga, nyodling. SM. B. 13: 2; ME.* Jfr. Rofna vreter.
Vreþe, f. vrede. Sk.* St.* Chr.* Jfr. Raiþi, Bræþe.
Vreþer (vræþer), adj. vred. VG.* ÖG.* Bj.* ME. Kg. 23: 8; Eþs. 8: pr; St. Eds. 7: pr. Jfr. Hvemleder.
Vreþsamer, adj. = vreþer. VG.*
Vreþs hand, vræþs hand, f. = harms hand. hugga annan, fa sar &c. mæþ (vilia ok) -hænde, ÖG.* VM.* Bj.* St.* vræka . . mæþ vighi ok -hænde, SM.*; men då det heter: ganga hem at manni mæþ -hendi, Bj. 12: pr., är vræz hendi troligen skriffel för vræz vilia. Angående första delen af d. o. jfr. Harms hand.
... ...
Værald (væruld, veruld, værld), f. (Isl. veröld) 1) verld. U.* SM.* H.* Sm.* 2) tidsålder, tidhvarf. af hedne v., Chr.*
... ...
Værk (pl. dat. -kum; -kium, Sk.), n. 1) verk, gärning. ÖG.* VM.* v. mæþ vilia VM.* v. manni vinna, se Vinna 1. varþa l. svara -kum mans l. sinum, VG.* SM.* VM.* H. M. 2: 1; 38; G.* dylia -ka sinna ok þæs (n. -ka som) han a -kum firi at varþa, Sm.* liggia (ogilder) a -kum sinum, VG.* SM.* liggi þær siælver a -kum sinum, om den som under ringning blir dödad af en nedfallande kyrkeklocka l. kläpp, Sm. 5: 3. liggi i ogildum akri ok a -kum sinum, om en flyende tjuf som blir dräpen, se Aker. þa varþa takni a -kium þerræ at þe bitæ &c., säges om hundar, Sk.* Jfr. Firnar-, Forlækis-, Gorniþings-, Handa-, Niþings-, Of-, Rans-, Valds-, Vaþa-, Veþe-, Vilia-, Vreþs værk; Valdsværki, Hærvirki. 2) arbete. giera v., a -ki takin, G.* Jfr. A-, An-, Adhal-, Dags-, Handa-, Varværk; Dagsværki. 3) arbete l. verk som görs l. är gjordt (byggning &c., jfr. Handaværk 2). VG.* ÖG.* þa ier tykt v. þet sum þaun i handum hafa, G.* handfast v., n. fiskeverk, )( lanur, ÖG. Vaþ. 39: pr. falder (n. annar) af -kum, om en annan faller från ett af dessa verk, n. qvarn l. bro (det är klart att dessa ord endast passa till det nästföreg., men stadgandet om de halfva böterna måste dock hafva afseende äfven på de förut nämnda fallen), ÖG. Jfr. Fiski-, Handa-, Möllu-, Rofna-, Vatnværk.
... ...
Værld, se Værald.
... ...
Værold, n. (för værgæld; AS. wer-geld, wer-gyld, Fries. wergeld, af wer, Lat. vir, man; jfr. Gr. RA. s. 650; Rh. Afr. wb. o. werield) = manbot. H.*, där endast konungens andel i dråpsböterna betecknas med detta namn. Jfr. Vereldi.
...
Værri (være, værra), adj. compar. 1) värre, elakare. værster, superl. VG.* Chr.* glöpa orþa v., den värste af (dem som talat) smädeord, den som svårast skymfat den andre; detta synes vara ett ordspråk, som ej kan annorlunda öfvs:s, ehuru meningen här måste vara den, att den som med sina ord mest skymfat den andre, är den värste, och själf orsaken till sin död (jfr. Bihanget o. huvuþbani), U.* 2) sämre, dåligare, mindre värd. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. I. B. 11; II. B. 27: 1; H.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* Chr. Kg. 11: pr; Æ. 15: pr; J. 25. halvu v., se Halver. v. æn tver örar, VG. I. R. 8: pr; II. R. 17. fæiar v., sämre i egendom, ɔ: i värde, VG.* sigher hin (n. ekinna) -ra vara, ɔ: försämrad l. skadad, ÖG. B. 27: pr. skipta til l. i -ra, ɔ: så att man får igen det som är sämre än det som man bortskiftat, ÖG.* U.* SM.* VM. I. B. 7: 1; ME.* sva myklu sum han ær v., ɔ: mindre värd genom stympningen, VG. I. VS. 3: 2. han se maþer þes v., U.* vari (ey) man thes v., St.* taka (n. kunu) i -ra, se Taka 1. værster, superl. ÖG.* U.* VM. II. Æ. 10: pr; Sk.*
... ...
Væstgötar (væsgötar, vesgötar, væsgota), m. pl. Västgötar. VG.* U.* SM.* ME.* Chr.* -ta laghmaþer, U.* SM.* Chr.* -ta lagh, VG.* ME.* -ta laghbok, VG.* Jfr. Götar 2.
Væstgötsker (væst-, væsgösker), adj. Västgötsk. VG.*
...
Vætti (væti), n. (Isl. vætti) 1) = vitni 2). reþa v., mæþ reþo v., se Reþa 1. 2) ed i rättegångsmål. þe sum flere svuro i -ino, ɔ: de tolf männen i tylftareden, )( þe tver sum foreþis mænnini æru, ÖG.* v. fram tælia, förkunna hvad det är för ed som af parten skall gås, samt uppgifva och framställa dem som skola svärja (om take, som för öfrigt ej hade befattning med själfva eden), ÖG.* Jfr. Vætis maþer, Lota vætte.
Vætti (væti), m. eg. vitne; en som gör ed i rättegångsmål, antingen som vitne l. i tylftared l. nämnd. sværi hvar v. sins læstum, VG.* Jfr. Vatter.
Vætti, væti (vatti), m. ett ting, äfven det minsta (förekommer icke utan förutgången negation). iak a ok þu ikki -ta i, jag eger (den omtvistade saken) och du har icke minsta del däri, edsformulär, VG.* ingin skal . . nokot -ta &c. VG.* þe fa æy vattæ, þa vet rep ikke vætæ, han havir ækki vætte lönt, summum staþum (n. taks undan) ækki vætæ, han skal . . ækki vætta hava æi sit . . ok ækki vætte annat, Sk.* — Isl. vættr, väsende, ting i allm., brukas äfven i förbindelsen ækki vætta, alls inte, i hvilken bem. äfven vætta utan negation förekommer, annars vættki; jfr. N. inkje vetta, ingen ting, litet vetta, ganska litet, ikkje myket vetta, ej särdeles mycket (A-n o. vett); äfven i vårt allmogespråk brukas int vätt, lille vitta (Rz. s. 832, 833), och af samma ursprung är utan tvifvel det D. bitte (möjligen tillkommet genom falsk härledning från bid), såsom: ikke en bitte, ”en lille bitte mand” (i en bekant visa); i D. allmogespråket förekommer bitter i bem:en liten, och af samma ord brukas hos oss, likasom i D:n, en superl. då man säger: icke det bittersta, ɔ: det aldraminsta. — Jfr. R-t II. 77, 78.
... Væþ skötning, f. symbolisk tradition af förpantad jord (jfr. Sköta 1). skötæ (iorþ) at v., Sk.* Jfr. Pant skötning.