skog på många ställen, att uttrycket: bära sköld öfver skogen lemnar frågan: hvilken skog? obesvarad; ordet þ. måste därför hafva ”haft någon lokalisering”, ”det är också antagligen helt enkelt ett ortnamn”; 5. stället måste hafva varit beläget på Västergötlands västra gräns mot den ”under Norge lydande kuststräckan Viken”; vägen därifrån måste hafva gått genom Tängs socken, där således Þangbrækka, l. såsom förf:n skrifver ordet, Tängbräckan, har varit belägen. Ehuru uppenbar, och man kan väl säga vidunderlig, oriktigheten af allt detta är, röjer sig bär, likasom i flera af denne förf:s ordförklaringar, en viss fintlighet i utgrundandet och motiverandet af dessa i fria luften sväfvande fantasier, hvilka ej kunna hafva annan verkan än den, att förvilla en l. annan läsare, som saknar förmåga att inse skefheten i åsigterna och tomheten i bevisen. Jag hade icke ansett nödigt att vidare ytra mig i denna fråga, om jag ej för omkring 20 år sedan händelsevis hade fått se en mig i hs. meddelad uppsats angående ifrågavarande ord, hvilken mycket liknade den, för hvars inehåll nu blifvit redogjordt, och i anledning däraf då upptecknat mina tankar, hvilka jag icke ämnade att någonsin offentliggöra, men nu finner skäl att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda anteckningar, här meddela. Att orden þang brækku varit en i Eddans sånger förekommande benämning, därpå är uppgiften i Resenii edition af Eddan tillräckligt bevis. Att den hs. af Snorra Edda, där Resenius hämtat de af honom anförda vidar heite, numera ej finnes, och ej kunnat begagnas i senare editioner af Eddan, är ganska lätt förklaradt då man vet att hela den äldre Arne-Magneanska samlingen af Isländska hss., jämte Resenii till Universitetsbibliotheket skänkta boksamling och alla andra samma bibliothek tillhöriga hss. och tryckta böcker, tillintegjordes i den stora branden i Köpenhamn år 1728; men det vore orimligt att tänka att de anförda orden skulle vara af Resenius diktade, i synn. då samma ord igenfinnas i två af våra gamla lagböcker, hvartill kommer att, såsom ofvf. s. 743 blifvit anmärkt, numera äfven Eg. anfört ett liknande poetiskt talesätt med samma betydelse. Hvad skaldspråket i allm. beträffar, tillhörde det ursprungligen icke Island särskildt utan hela norden, och man skall icke tro att det för 600 år sedan var alldeles okändt i Sverige, såsom endast upptänkt af några syslolösa hjärnor på Island, l. att man i Västergötland var så okunnig, att man icke viste hvad tång var, därför att den icke växte på åkrarne, l. likasom man hade behöft göra upptäcktsresor ”på hafsbottnen” för att finna den. Bilden af backens tång för skog var på den tiden lika begriplig som mångfaldiga andra poetiska bilder och talesätt som förekomma äfven i lagarne, och som brukades och ännu brukas i dagligt tal, t. ex. det ännu allmänt kända archaistiska talesättet bära afvig sköld mot riket, hvilket hvar och en af oss förstår, äfven utan att någonsin hafva sett en sköld, om ej händelsevis i någon antiqvitetssamling l. gammal rustkammare, l. på en theater l. maskerad. Så enfaldig var man icke häller, att, då det talades om att bära sköld öfver skogen, i samma mening som det ännu säges bära afvig sköld, man icke begrep att med skogen menades en af de skogar, hvaraf landet på gränserna var omgifvet, och således hade behöft fråga: ”hvilken skog?” Eller då det heter: sol ganger undir
