viþ, likasom det ännu säges: solen går i skogen, ɔ: går ned, finnes väl någon människa så utblottad på sinne för poetiskt bildspråk, att han skulle behöfva fråga: hvilken skog? äfven om han aldrig varit på något ställe där solen synts gå ned i skogen. Om nu ock betydelsen af det ifrågavarande talesättet icke vore så klar och otvifvelaktig som den verkligen är, skulle man väl knappt hafva föreställt sig det som möjligt, att någon i denna fråga kunde på allvar tänka på Täng och Tängened i Västergötland, om ej nu en författare hade framträdt, som icke allenast kunnat tänka härpå, utan ock finna en sådan tanke bekräftad af oemotsägliga skäl, Härtill fordrades visserligen ock det otroliga, att någon som ville befatta sig med att skrifva i detta ämne, skulle våga att neka att det var från mera än ett enda håll som en fiende kunde intränga i Västergötland, — att han kunde inkomma på landskapets sydvästra gräns från Halland, l. på norra gränsen från Norge, l. på södra gränsen från Skåne genom Smålands västliga del (om ej kanhända en förrädare i Västergötland skulle hafva blifvit ostraffad därför att han hade fört skölden öfver Finnveden); — om dessa gränser hade man kunnat blifva underrättad genom den långa gränsförteckningen i VG. IV. 10, men — det var nu en gång beslutadt att fienden skulle, ordet þangbrækka till ära, passera Täng, och så måste allt annat försvinna, för att låta denna dimmbild framträda så tydligt som möjligt; ja, till och med ÖG., där det af det klara skäl som blifvit anfördt här ofvf. s. 743, heter: ivir þang ok -ku, måste låta fienden infalla där i landet genom Täng i Västergötland! Det vore i sanning bättre att studera våra gamla lagar för att lära något af det myckna goda som där är att lära, än att bland de många ställen som man icke förstår, uppsöka sådana, som man likväl tror sig kunna förklara bättre än någon annan, för att därifrån göra luftfärder ins blaue hinein, där man hvarken har kompass l. styre till hjälp, men hvarifrån man dock hoppas att kunna förvåna verlden med berättelser om underbara äfventyr.
Þinga. Då i VG. LR. 3: 1. står þingi, är i not. 23 anmärkt att detta synes vara skrifvet för þingæ, verb. infin. (likasom i samma hs. æ på flera ställen är skrifvet för i), och härmed öfverensstämmer II. R. 3. H-e (Om nämnden, s. 16. not. 2) finner det ”ovisst hvilken betydelse” denna infin. skulle hafva, en anmärkning, som är mägta obegriplig, då detta tydligen står att läsa i gl.; och lika obegripligt är det då förf:n finner ett bevis att ”här menas subst. þing” däri, att aldragötæ þing i §. 2. "tydligen (!) är en förklaring af det föregående”. Vidare heter det: ”stadgandet förbjuder således (!) lagmannen att utöfva sin domsrätt på något annat ställe än å allra göta ting.” Då § 2. säger: þæt hetir e aldragöta þing ær laghmaþer ær a, förbjudes ”således” lagmannen att dömma ”på något annat ställe” än där han är — visserligen ett om mycken lagstiftareklokhet vitnande lagbud. Såsom ett ytterligare prof på redan i denne förf:s uppgifter så väl som tolkningar, må anmärkas att han citerar ”VGL. II. 3: 17, hvilket citat är meningslöst, då ingen balk uppgifves; det skulle vara II. RB. 3; men då här citeras ”3: 1”, och 1 naturligtvis skulle betyda §. 1, så möter här åter den ledsamheten, att i nämnda flock ej finnes någon §. 1, och således icke häller någon §. 2, ehuru förf:n några rader nedf. icke drager i betänkande att citera ”§. 2 i båda
