Karl Gustaf af Leopold
Nedstig till dem i vår mötande famn,
fridsdrott, som lofvar åt saknande bygder
under en farfars odödliga namn
guldtidens dygder!
Dock, du är ej (tackom himlarnes bud!)
endast för hoppet ett föremål blifven:
du är på en gång af ödenas gud
bådad — och gifven.
Väntade barn! Om min önskan är hörd,
om du i dröm ej blott visas åt jorden,
är du den Gustaf, hvars lyckliga börd
firas af norden.
Ren kring ditt hufvud jag diktmolnet ser
skingras som skyar, dem vindarna sprida:
sanningen ohöljd står kvar, att ej mer
lämna din sida.
Lyckliga, bönhörda fädernesland,
skynda med blomster, låt kransarna knytas,
innan af ryktenas väntande hand
lagrarna brytas!
⁎
ÖGONKAST PÅ NATUREN.
Oupphörligt, dag från dag,
o natur, du dig förnyar;
jordens grönska, luftens skyar,
allt har ungdom och behag.
100
