Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Eglé och Annett


Men tiden flyr med fart, så äfven sagan göre!
Det fina jollrets språk blef ej för alla gjordt.
Behagens dröjda fjät till Oxenstierna höre:
den ej hans gracer fått, hans konst, — förtälje fort!

Eglé var femton år, Annett var sjutton redan,
förrn bördens olikhet begreps af dessa två.
Omsider lärdes de att bägge den förstå:
den enas ton gaf sår, den andra dolde svedan.
Annett fick fästman snart och bröllop strax därpå.
Man skildes vänligt åt — och såg hvarann ej sedan.
Annetts parti var jämnt, var sådant, med ett ord,
en fattig flicka gör, som slängt sitt nät i högen:
en odlare med vinst af dock ej egen jord,
ung, stadgad, bärgad nog, men långt ifrån förmögen.
Såg eljest ut? — Rätt så: det väntade jag ren.
Jag kritar då och då små taflor; se här en!
Hans röst var stark och ljuf, hans växt var öfver laglig,
brunt hår, högt bröst, frisk hy, blått öga, svarfvadt ben,
i grunden allvarsam, i umgänget behaglig.
Eglé var vida skild från afund på sin vän,
hon fann blott sällsamt nog, att hon var fröken än.

Men med Eglés behag man är det sällan länge.
Man skåde sig blott om, man göre blott sitt val,
sen rikte man en blick, sen öppne man en schal,
en liten cyprisk fot ur gasens böljor tränge, —
strax är tillbedjarn där, och strax har han rival.
All vård var för Eglé från hennes barndom buren:
likt hennes finger flög på harpan ingen anns;
i sångkonst en siren, en västanfläkt i dans,
i växt en Fröjas bild, af parisk marmor skuren,
allt segrade hon i, och allt hos henne fanns,
som fostran, som talang kan lägga till naturen.

103