Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Karl Gustaf af Leopold


Det är ej sanningen, min son, som jorden härjar,
som öppnar brottets damm. Nej, det är hon, hvars hand,
när likt en skyhög flod det svämmar utan strand,
 från himlen sträcks och jorden bärgar.

I sanning som i dygd, min son, en måtta vet.
 Räds, att ditt sanningsnit förleder,
och drif ej dygdens nit till ofördraglighet.
Var sträng i tänkesätt, men len och ljuf i seder.
Naturens första bud är sammanlefnans lag,
och mänskans första plikt att denna möjlig göra.
Om till förnuft och dygd du vill en dödlig föra,
så stöt ej honom bort med sättets obehag.
Tänk ej, att plumpt är starkt och blygsamheten svag.
Tro ej Catoners namn med cynisk fräckhet vinnas;
var viss, att den gör mer, som rodnar ej för ord,
och vet, att knappt ett brott så timmerhögt skall finnas,
som ej var planta först i skamlöshetens jord.

Min son, hör tidigt opp att dårlig omsorg bära
för lyckans öfverflöd och för ett fåfängt namn.
 Hvad vinner du att dig förtära?
Ditt guld är utan själ och utan kropp din ära!
Sök nöjet hos dig själf och i en älskad famn,
ty det är sällhet blott. Allt annat är dess hamn.

 Välj klokt, om du vill utvaldt njuta.
Det är den vises konst att göra nöjens val,
och dårens fall, min son, att ingen lust förskjuta.
 Beds ej en gunst utaf en fal,
och bryt ej hvarje frukt du retas att begära.
Sök dig ett eget träd. Var öm, var omtänksam,
och vattna kring dess rot, och gärda kring dess stam.

120