Karl Gustaf af Leopold
Ve den, som för att tro sig säll
af andra måste ses, af andra sådan dömas,
som trånar med sig själf och, hellre än att glömmas,
dör främling i sitt eget tjäll.
Min son, haf bygden kär, var känslig för naturen:
man hårdnar under konstens band.
Byt stadens täppta barm mot sjöar, skog och land,
se träden utan skrank och fågeln utom buren.
Säg ofta: det är här naturen mänskan ställt,
här var dess hjärta rent och hennes tillstånd sällt;
det är ej här dess dygd sin första bane funnit,
det är bland slussar, hvalf, kolonner, torn och slott
hon lasten pryda lärt, förtryckets boja fått,
och hennes kungars blod för upprorsbilan runnit.
Så ljuf som skördens glans, som gräsets bädd så len,
är hjärtats känsla här och hvart begär den väcker.
Det hårda brottet föds bland dessa block af sten,
med hvilka det till skyn en jämnhög panna sträcker.
Ehuru dröjd, min son, han kommer dock, den dag,
som skall sin vinterfrost kring dina skullror tömma,
skall lämna tom din stol i vänners aftonlag
och dig till sparsamt bord och enslig säng fördöma.
Förstå den svåra konst att åldras med behag!
Naturen blifve här din tröst liksom din regel.
Den sol, som nedergår, ännu sin skönhet har,
och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar
med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
behagar än vår syn och håller skådarn kvar.
Hvar tid sitt värde har, sin daning, sina seder.
Erfarenhetens dag ger vikt, om den gör tung.
En grånad filosof är mänsklighetens kung.
Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder,
när hon är barnslig nog att vilja synas ung.
122
