Ur Dagens Stunder
Från hvilans sötma skild och för bekymret vaknad,
när allt får smaka frid, du klagar, trogna saknad,
med ömhet fästad än vid din försvunna lott.
I nattens tystnad van att dina tårar gjuta,
du bär dem åter dit: den tröst du än kan njuta
är deras frihet blott.
Med dig i samma sken förborgadt snillet vakar,
när ömsom från en krets, hvars löjen det försakar,
det söker visheten, i nattens tystnad lärd,
och ömsom i en flykt, som sig ej låter styra,
förtjusadt genomfar med sånggudinnans lyra
inbillningarnas värld.
Hvi skall det ljus, som bör till tröst för mörkret tjäna,
åt mänsklighetens brott sitt bistånd äfven läna?
För solens ögonkast den mörka illbragd räds;
men ur sin kula ledd af månans blick tillbaka,
när oskulden är söfd, missgärningarna vaka,
och hämnden är tillstäds.
Af furiers fackla ledd, som gnistrar i hans händer,
han ömsom mordisk brand i hvilans läger tänder,
och ömsom, brytande den port hon fåfängt stängt,
han rusar plundrande i lugnet af dess hydda,
där, i en värnlöshet, som borde henne skydda,
hon ingen våda tänkt.
Än, af en åtrå förd, den sömnen ej kan döfva,
han tvingar stängda hvalf att gömda skatter röfva,
än, trotsande det lugn, som öfver grafvars mull
med vördad ödslighet sin hemska tystnad sträcker,
förkrossar templens bom och djärfva händer räcker
på helgedomens gull.
