Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ur Dagens Stunder


Af alla hennes ljus, dem molnens bäddar kväfva,
blott några tomma sken med oviss fläktning bäfva
på låga floders brädd och sänka mossars dy.
Det nattens irrbloss är, som öfver träskens bölja,
med ständigt obestånd, de steg, som dem förfölja,
 bedrägligt undanfly.

Så sväfva, flogeldslikt, omkring den visas minnen
de fåfänga behag, som gäckade hans sinnen;
så väsenlöst ännu kring ålderdomens tjäll
begären långt ifrån och lyckans bilder glimma
och ärelystnan: sol för lifvets middagstimma
 och irrbloss för dess kväll.

Det är i denna bild de irringsfulla drömmar
till jorden stiga opp ur Lethes mörka strömmar.
Inbillningskraftens barn, dem han med natten födt,
emellan sanningen, den villorna ledsaga,
af själen, där de rå, de lynnets bildning taga,
 som ej med tankan dött.

Än under minnets vård de sig förrädiskt gömma,
den sällhet hjärtat mist, den sorg det hunnit glömma
till ämnen på en gång för nytt bekymmer ge;
än med en anings bud den dödlige förfära,
som tror sitt ödes dom och framtidernas lära
 i deras gåtor se.

Förgäfves härars vakt tyrannens boning famnar:
de hota kring hans bädd i grymma villdjurs hamnar
och skaka hämndens glaf i hans befästa slott.
Låt sömnen sina band kring lastens hufvud fläta;
de kalla Ångren dit: han får sig själf förgäta,
 men icke sina brott.


145