Johan Gabriel Oxenstierna
hon låter slöjans förlåt falla,
hon segra skall, fast hon är svag,
och bönen byta sig till lag
och vara sedd bli att befalla.
Trygg i sin afsikts ädelmod
att frälsa olyckligas blod,
hon således ej mera dröjde,
och dagens gud förtjusad röjde,
hvad aldrig förr hans blick tog mot.
För första gången utan knot
lät Dygden lösas Disas slöja
från vården af de hvita klot,
som på dess hvälfda bröst sig höja,
och, lossande dess klädnads band,
förbytte med sin egen hand
det linne, som dess sköte döljde,
uti ett ljusblått silfvernät,
som henne genomskinligt höljde
och utan fläktning i dess fjät
dess bildning troget efterföljde,
gaf ögat blott dess halfva rätt,
men hjärtat en fördubblad våda,
för glest att undangömma rätt,
för tätt att alldeles förråda.
Så, simmande med flodens lopp,
najaden sänks från solens lågor,
men skymtar fram albasterns kropp
igenom silfret af dess vågor.
Att ändtligen på alla sätt
oraklets föreskrift förnöja,
lät hon sitt ena ben bli klädt
med sporre, stöfvel och manschett
och tycktes i förening röja
en sköldmös och charits person,
160
