Den här sidan har korrekturlästs
Johan Gabriel Oxenstierna
“Ja, min son,” med godhet svarar
människors och gudars far,
“mot den våda du befarar
har jag utsett ditt försvar.
Gå, där dina offer röka,
åter till de dödlige:
det beskydd du kom att söka
väntar vid ditt altare.”
I förtröstan på ett under,
som hans trygghet återger,
Kärleken till Pafos lunder
från olympen hastar ner.
Uti helgedomens sköte
dold och varsam trädde han
och i templet, sig till möte,
Tystnaden och Skuggan fann.
Glad, åt det beskydd han känner
att sin säkerhet förtro:
“Vården evigt, mine vänner,”
talte han, “mitt tempels ro.
Genom eder jag begåfvar
nöjet med en sällhet mer.
Tystnan gömme hvad jag lofvar,
Skuggan dölje hvad jag ger.”
172
