Thomas Thorild
evig, underfull; fläktar ljuflig och susar i västan,
hotar förskräcklig i dundret, rasar i midnattsstormen —
vällust i rosens barm, i våren ungdom och glädje:
död, förhärjning i nordans grymma, kväfvande ilar —
gjuter blomstrens ånga, drifver de hvirflande molnen,
purprar östern och smilar ifrån den rödgula frukten,
sporrar den frätande tigern, andas ömhet i dufvan,
blickar i stjärnan nåd och gnistrar vrede i blixten;
så, o Natur, Natur! så, outgrundlig i mångfald,
outgrundlig i enhet, är ock i människostoftet
känslan. Samma, samma mäktiga, lefvande åtrå
störtar Sapfo i vågen och dig, förskräcklige hjälte,
i det brusande svalget; fäster dåren vid guldet,
dåren vid ärans bländsken; ofrånskiljeligt fäster
ynglingen, ack, vid flickans bröst i hänryckta kyssar.
Allting, allt i den stora, omätliga, vimlande världen
söker varelse, sällhet. Söker i himmel och af grund
nöje, varelse, sällhet, lif, åtnjutande, evigt;
vimlar och söker… ack, förstörelsen följer dig, följer dig,
kreatur! Åtrå, sök! Den kraften, som lifvar din ungdom,
den förtär dig.
Tredje sången.
Samma lefvande kraft! Men kraft, som olika verkar,
evigt föränderlig, evigt en. Obegripelig verkar,
efter ämne och lagar, efter organer, organer —
strömmar lätt som en gudomsfläkt i det glädande ljuset;
brusar fraggande, våldsam, gnyende, gruflig i vågen;
ljuf i en vårpust; ljuf, elektrisk, eldar, uppömmar
cypriska flickan, retar tjusande; föder begären,
i karaiben grymhet, tiger art. Snille — ack, snille,
176
