Passionerna
lyft mig saligt! — Vanmakten hos dödlige kallas
brott. Då fly det lägre! Ädlare människa, höj dig,
stig från högre till högre kretsar af salighet, andas
dygdens stora, harmoniska väl! I kännen det, hjältar,
I uppoffrande, stora, rika, lycksaliga själar,
världens skyddsänglar, människoälskare, dygdige, vise,
fulle af Gud. Så utgjutne till hvart krälande stoft, så
lefvande i millioners väl den eviges sällhet!
Ack, jag smakar dig, ljufva! Kraft i hela naturen,
i den sårande, i den läkande, hjälten och slafven,
stoftet och Guds högsta serafim. Underfull, underfull,
härjar och välgör, ler och ger lif och rasar och dödar;
fasa i tigerns gap, och smekande oskuld i lammet!
Du gör allt, gudomliga. Väcker sinnena. Lifvar
örnen och den sorglösa fjärilen. Eos, o Eos!
Ömma, ljufva, harmoniska flicka, hvad var det, som gjorde
dig så skön och så ljuf! O, nöjet, — ej brottslingens kvallust,
men det rena, himmelska. — Undfly, dödlige, undfly
nöjets leende fara ! ett lägres, som hindrar ett högres
mera saliga njutande. Detta är sällhet, är vishet!
Dåren må retas af dräggen och lefva af äckel och plågor!
Men du, ädlare, ur den rena, himmelska källan
drick du lifvet och skaparens kärlek! Yrslande, ser du,
ser du ej kvalet, som ler? Det gift, som konungar dricka,
ock är ett gift. O märk, huru skänkt i gyllene skålar
ljufligt det lockar och retar och sprider förtjusning och döden.
Märk dessa krönta barnen, förförande millioner,
som den vise beler, den ädle föraktar, och världen
jordar och glömmer. O, grusets barn, o famlande, svage!
Himlarne vänta dig. Ack, du ej den salighet känner,
ej den skönhet, som andas öfver dig. Blif då i gruset!
Men du fläkt af sällhet och Gud, sublima och ljufva!
Upplyft mig, dygd, till hjältarnas himmel! Nöjen och ära
