Ur Götamannasånger eller Dalvisor
Alla, det är hvar och en;
staten annars blir ett sken,
som väl kan förblända,
men på allt gör ända.
Alltså, om du folkvett har,
du, som heter herre,
tacksam, god och höflig var,
mest emot de smärre.
Uppblåst är ett ärans skrof,
ja, om ock det största hof.
Se din sädesfora!
Smått gör allt det stora.
Men den makt, som icke vet
sina egna krafter,
ståtligt dricker, hög och het,
sina egna safter,
än ej denna tanken haft:
Hvars mans kraft är statens kraft.
Skratten eller gråten,
staten dör i ståten.
Statens hufvud, det är vett;
men om detta sänkes,
gammal dumhet allt i ett
såsom vishet tänkes.
Alle patrioters rön
märkas ej i detta drön,
all ting styrs af fånar,
hvars mans styrka trånar.
Och med styrkan hvars mans rätt
småningom aftyner;
svält blir ett regeringssätt,
lyckan idel syner,
