GREFVINNAN SPASTARAS DÖD.
The maids shall seek thee on the heath,
but they will not find thee. Thou shalt
come, at times to their dreams, and settle
peace in their souls.
Ossian.
På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
hvar helst en usling finns, är han min vän, min bror;
då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt jag skyldig är, natur, dig, allas mor!
Nej, himmel! icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman af min vår du hagelskurar sändt;
men om jag tälja fått en mängd af sälla dagar,
att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.
Bland ödens ebb och flod min lefnads roder kastas,
af svaga hoppet styrs, med plågor öfverlastas;
jag ingen hamn för töcken ser.
"Du ej den enda är"… Tröst för ett tigerhjärta!
Barbarisk tröst!… Hvad! att det finnes fler,
som digna under lifvets smärta,
det tröst?… Min milde Gud!… det tröst i nöden ger?
Må tusen viggar på mig falla!
Jag i ett afgrundsdjup mig skulle lycklig kalla,
om ingen dödlig fanns olycklig mer än jag.
Men, hårda mänsklighetens lag!
af andras nöd allt hvad jag får erfara
min blod till is, hvar puls till marter gör…
