Grefvinnan Spastaras Död
Det töcken, hvars viggar dig krossat, Spastara,
försvinne från jorden, från himlar och haf!
Dock — om så oföddvärd en älskad son kan vara,
att hata — hata? Gud! den honom lifvet gaf;
om ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
vid minnet hvad en mor för evig kärlek bär;
om vid dess suckar döf på lastens väg han är,
och henne sorg till lön för tro och ömhet gifver;
kan hennes stoft han utan tårar se:
må öfver hans hjässa det töcknet då välta,
i blodskurar smälta,
att himlarne rysa och djäflarne le!
★
Spastara! om min suck dig hinner,
där du med änglar dig förent,
och du en himmelsk skönhet finner,
ett hjärta, som Guds tanke rent,
ett hjärta, som mitt öde sårar;
Spastara! om du henne ser,
då tyst, som tålamodets tårar,
på detta klot hon blickar ner,
och hennes suckar uppenbara,
att från en älskad son hon for:
i hennes sköte flyg, Spastara!
― ― Det är min mor.
⁎
213
