Yttersta Domen
då öfver solens krets min tanke vigglik hastar?
När jag i känslor sänkt för väsens Gud mig kastar,
om skuggan af hans ljus, dock ej förmätit, ber,
hvem höjer då min själ och henne himlar ger?
Ack! hvadan tårars flod, som mig i vällust dränker,
Messias! när på dig en stilla natt jag tänker?
Nej! knäböjd vid det stoft, som höljs af denna graf,
jag på de löften tror, som vid din död du gaf.
Och vore allt en dröm — hur ljufligt ej, att drömma,
när hjärtat känslor får så höga och så ömma!
Från denna minnets gräns min tanke flykten tar
och öfver tidens haf till evigheten far;
där ser jag lastens fall, ser dygdens änglaöden,
ser detta klot i grus, och under gruset döden.
Men du, som molnbetäckt åt Salems skald och kung
vid helgedomens fot den gyllne harpan räckte,
hvars sång serafens tystnad väckte,
Urani! den dagen sjung,
då under domsens slag i kaos jorden vimlar
och lejonet af Juda stam
i dunder, moln och blixt och damm
uppreser sig en tron på evighetens himlar.
Och, yngling! som med mig i lifvets öknar går,
om du vid dygdens gräns mot lastens oviss står,
ack ! må med domsens dån min lyra dig förskräcka!
Dock nej! du hjärta har … på fruktan kärlek rår,
en känsla mera ljuf vill i din själ jag väcka.
Följ öfver Kidrons bäck, följ i den däld mig ner,
där den dig skapat har i afgrunds kval du ser;
följ mig till korsets fot — Vid skenet månan sprider,
ack! läs i hvarje sår: “det är för dig jag lider.”
