Bengt Lidner
Från änglars högre kor, I himlar! hvilka svar!
Vid deras harpors klang ur molnen Iris far,
och stjärnorna i dans kring ljusets rymder sväfva.
De sjunga Hjältens död, som lifvets spira för;
och jag de gälla eko hör
ur evighetens öknar bäfva.
Du jord, uti hvars barm mig lif min moder gett,
på dina altar blott jag vanans offer sett;
men hjärtats tysta suck, där änglar göra möte,
då känslofullt det sänks ner i naturens sköte?
Men tacksamhetens tår? … Hvad spöken visa sig!
Hvad uppror, hat och mord, och brott och hämnd, och krig!
Hur allt i mörker dväljs! … Hvad? detta klot — jag ryser! —
bland världar denna punkt så många fasor hyser!
En fuktig molnstod lik, där månan nedergår,
med tidens urna, se, hvar Adams vålnad står!
Han jorden med sin sköld i röda töcknar sluter
och i ett blodregn sig bland stormars ras utgjuter.
Hvad hemska förebud! Se! jordens grundval rörs,
ett långsamt hämndens rop ur multna grafvar hörs,
och med en blodig våg det bistra hafvet sköljer
de troner, hvilkas drott sig mellan bergen döljer.
Hör! … evighetens ur sitt omlopp åter når,
i tolf millioner dygn det endast en gång slår.
Det slår — och från sin tron Messias sig upphöjer,
och alla änglar falla ner.
Bland tusen världars klot hans blick vid jorden dröjer,
där öfver Nifates[1] till Golgata han ser.
- ↑ Ett berg, som gränsar intill Armenien och Aldschesira, där man tror paradiset varit belägit.
218
