Bengt Lidner
som ur sitt sköt' nya världar uppväcker,
då med sin blick han de gamla förtär!
Sjungen hans ära, framljungande himlar!
Och du, o evighet! prisa hans namn.
Prisa hans under, o jord! när du vimlar
i intets famn. —
Ett kor.
Vidt i evighetens haf
lifvets segerhjälte svallar
Se! han öppnar dödens graf.
Hör! hans röst i kaos skallar.
Rykande vid skaparns fot,
ren i domsens lågor brunnit
jordens likbeströdda klot,
där hans blod för mänskor runnit.
Kor.
Halleluja!
Ett kor.
Skulle väl, o skapare!
de åt kaos återlämnas?
Kor af betlehemitiske barn.
Skulle du, försonare!
ack! på de försonte hämnas?
David.
Nej, som en fader sig gärna förbarmar
öfver det ångrande barnet i nöd,
så mot oss fallne utsträckas hans armar.
Skulle han vilja en människas död?
Nej! hans gudomliga hjärta nog funnit,
att hon var stoft och i elände född.
228
