Bengt Lidner
den, som från altar'ts fot och med försonarns blod
i ett förkrossadt bröst ingjutit hopp och mod;
som, då han andra lärt att gärna sig förbarma,
den förste varit själf, som glömt sig för den arma;
den aldrig smicker känt, af kungars makt ej skrämd,
förkunnat deras brott och trotsat deras hämnd.
Sjung domarns kärlek, sjung, du frälsta hednaskara!
“Af dem, mitt namn ej känt, vill jag ock dyrkad vara.
Mitt blod för världen rann. Jag efter hjärtat ser;
för mänsklighet och dygd, I himlar, öppnen er!”
Och himlar öppna sig. I ljusets sköt' de hamna,
af känslor svimma bort, då änglar dem omfamna.
Du folk, ack! vårdadt ömt, sen jordens späda dar,
med fasa skåda nu den Gud, du hatat har.
Hans blod, som öfver dig likt hämndens eldregn strömmat,
och det du grymt göt ut, för dig å nyo ömmat …
Hvad ser jag? … domare! — Nej! jag förlorad är —
Ack! ej ditt majestät — din kärlek mig förtär.
Flyg, oskuld! i din glans mot ärans gudasköte,
där för en störtad tron en evig gör dig möte.
För bojor och för dygd din lön, Mathilda! njut:
de barn, från dig man slet, i modersarmar slut.
Med stolthet hjärtat kan sig se föraktadt blifva,
men utan svaghet ej sin kärlek öfvergifva.
Det var det största kval, hvartill dig ödet dömt,
till grafven hatad bli, och likväl älska ömt.
Men evigheters fröjd din hjässa redan kröner. —
Vid minnet af en tron hvad afsky hjärtat röner!
O mänskors forna hem! hur var din barndom blid;
då jorden kungar fick, försvann dess gyllne tid.
De höjas, himlarna, och alla stjärnor sjunga,
då öfver deras krets med helgonen de ljunga.
236
