Bengt Lidner
Där flamma afund, hat, och mord, och rofbegär.
Uppå sin högra arm en blodig sköld han bär.
Med Evas tåreflod i skölden ristad blifvit
den seger, hennes brott i Eden honom gifvit.
Där visas allt det kval, Messias lida fått,
och all den uselhet, som jorden undergått,
och ateisters namn, som trotsat dödens möte,
och nederst satans bild i af grundslöjets sköte.
Ett moln hans bälte är, där oupphörligt slår
den åska, från Guds tron ner i Tartaren går.
Och i hans heta fjät, hvars ångor kunnat dräpa,
långt från hans hjässa ner millioner ormar släpa.
Så tvingas satan fram vid domsbasunens ljud,
och ängeln ropar: “Se! fall ner! och tillbed Gud!”
Han faller. Men hvad harm hans ilskna uppsyn bådar!
“Du,” — det är domarns röst — “du här Messias skådar.
Så evigt på min tron, jag, Gud, min spira bär,
så evigt, satan! du från mig förbannad är.”
Messias i en eld på vredens moln försvinner,
i det en stilla bäck vid satans fot upprinner.
Han njuter: glömskan strax hans varelse betar,
som i serafisk dräkt till änglars troner far.
För honom Mikael i evighetens salar
om kerubimers makt och mänskors välden talar.
Där ser han osedd fröjd, där hör han Guds beslut,
och änglar i hans sköt' sin himmel gjuta ut.
Hur hänryckt satan nu näst Gud sig sällast prisar!
Men strax Messias sig med alla änglar visar.
“Den tron, dig ämnad var, du vid min egen ser.
Njut all serafisk fröjd! sen, satan, störta ner!
Sen störta ner! Min hämnd dig aldrig öfvergifver.
Känn första slaget! känn! —”
Och störtad satan blifver.
244
