Min salig man
Men en gång någon sorts fiskal,
som gick och lurade kring knuten,
fick nys om detta fräcka tal
och gaf min skatt en smäck på truten.
Cornelius ifrån denna stund
fann vådan utaf politiken,
i slika högmål höll sin mund
och tog sin hand från republiken.
Nu är det jämt halft år i natt,
sen stora grälet var vid Tullen:
då blef han hemledd utan hatt,
om käft och öron röd och svullen.
Visst måtte striden varit sträng,
ty näsan kommen var till korta.
I släptåg följde hans gehäng,
men rock och väst de voro borta.
Nu låg han där … och på ett bord
stod flaskan tätt vid hufvudgärden.
Och “brännvin!” var det sista ord,
som undföll honom här i världen.
Så var min man, Cornelius Tratt …
Porträttet vill jag Posten skänka.
Att det är likt min äkta skatt,
det vittnar
en bedröfvad änka.
(1795.)
⁎
