Den lilla Tiggarflickan
“Din moder kommer ej igen,”
han sade, “fast du gråter;
men du förtörnar himmelen,
om du så illa låter.
Läs flitigt din katkes, mitt barn,
och dina aftonböner,
så undflyr du visst satans garn
och himlens bistånd röner!”
Han gick, och, handen höjande
andäktigt öfver flickan,
meddelte rik välsignelse,
men ingenting ur fickan.
Och stojande uti hans spår,
kom nu en världslig sälle,
som gaf sin slant och grät sin tår
på detta sorgsna ställe.
(En slant, o kristen, mättar mer
än läxor ur katkesen.
Märk det, I andans män! För er
är denna parentesen.)
“Stor tack, min goda herre, tack!”
framsuckade den lilla
och slanten i sin kjolsäck stack
och skalf af köld så illa.
Med utsträckt hand och sorgfullt bröst
satt den förlåtna arma
och bad med nödens kväfda röst
hvar kristmild sig förbarma.
