Den här sidan har korrekturlästs
Vårvisa
Ren af löfvet höljes
detta sälla bo,
där min Dafne döljes
i en menlös ro.
Vår och Kärlek! båda —
gån, att för mitt väl
med er tjusning råda
i dess unga själ!
Hör, hur staren pladdrar
upp i björkens topp;
se, hur fjäriln fladdrar
kring om rosens knopp.
Se, hur silfret flyter
utur klippans damm;
hör, hur björnen ryter
sina känslor fram.
Se, hur västan leker
uppå liljans bröst
och den sköna smeker
med en kärlig röst.
Älskare! se tiden,
som till kärlek drar!
Om I längre biden,
är han mer ej kvar.
Gån att nöjet lyda!
Blott en tid det rår.
Må dess blomster pryda
eder ungdoms vår!
⁎ ⁎
⁎
⁎
31
