Våra Villor
om mänskan, ur sin irring väckt,
allenast sannings domar lydde
och såg, hur litet all vår dygd,
vår ära och vår makt betydde:
hvem är som ej med skräck och blygd
ur detta lifvets öken flydde?
Hvad gör att unga hjältens arm
med tunga vapen sig belastar?
Hvad gör att från sin flickas barm
han sig i stridens lågor kastar,
ur hyddans lugn med glädje går
att trotsigt möta krigets öden,
med stolthet räknar sina sår
och leende betraktar döden?
Hvad är som snillets son förmår
att sina muntra ungdomsår
i forskningarnes natt föröda,
att skåda guldet med förakt,
med ömkan le åt kungars prakt
och endast lefva med de döda?
Hvad mod, att trotsa farors rön,
att sig till världens gagn förtära?
Säg då för hvad de sig besvära,
hvad himlen hör i deras bön?
Hvad söka de? — De söka ära.
Och hvilken är då ärans lön? —
Ett löf, hvars grönska snart försvinner;
en marmor, som vid konstens bud
ditt tycke, ej din känsla vinner;
af ryktets mun ett flyktigt ljud;
ett rökverk, som på grafven brinner;
ett diktadt lif hos minnets gud.
