Den Nya Skapelsen eller Inbillningens Värld
Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;
men liflig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.
På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden hviskade om nöjen,
och skogen suckade om kval;
och vrede var i hafvets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.
Hämnd gick att blixtens pilar hvässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm. —
O lefvande förstånd af tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Hvem fattade dig, Skönhet? — Ingen
förutan den som älska vet.
För mig, när du naturen målar
till himlar utaf ljus och väl,
hvad är du? — Återbrutna strålar
af Hilmas bild uti min själ.
