Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


att i tomma ljud förvända,
hvad som verklighet begär?
Kanske i en dictionnaire
att förklaringen så lyder:
VÄNSKAP: gammalt ord; betyder
ungefär hvad iskallt är.


Nej, nej, — denna öppna panna,
denna oskuldsfulla blick,
ömheten i röst och skick,
alla vittnen mig besanna,
att ert språk från hjärtat gick.

Nu så lyften er i ära,
frihetens förkrossare!
Och I, våldets sångare,
måtte ryktets vingar bära
edra namn till stjärnorne!
Och I, guldets dyrkare,
måtte jorden eder lära
nya spår till skatterne!
All den tjusning er betager
anser jag med tyst förakt:
Friggas vänskap är min lager,
mina skatter och min makt.

Någon dag, då jorden gömmer
askan af sin trötta son,
och en flyktig värld förglömmer
det förgängeliga lån
af det namn, hon nu berömmer,
då, när land och stad och hof
ingen Kellgren mera minnes,
då — om detta bladet finnes —
skall det säga till mitt lof:

66