Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Dälden


Sådan är välgörarns lön, och afundens
blindade syn: denna låga hopen
smädade högt mot cederns skygd;

ropade: “Du är den, hvars famnande
grenar utsuga vår moders mjölk och
skyarnes tårar och daggens must.”
 
“Vore ej du,” sade väpplingen, vickande,
“reste jag ock min stam i molnet,
sträckte jag ock min rot till Styx.”

Rytande kom orkanen — O ädle! du
kämpade, stod; kom tyst i natten
nidingens lömska stål — du föll.

Guden i antåg — och nu så res dig, o
väppling, och möt hans blick! — Men redan
ligger du — ack! ett vissnadt strå.

Kom så en vandrare, trött, och sökte den
ryktbara blomstrande däldens skugga,
sökte, och fann — en ödemark.



69